Vatten

Vacker sjöJomen. Mitt upp i all allmän misär, sjukdom och vardaglig stress sitter jag och småler åt suget inom mig. Jag sitter på bussen, tittar ut över älven och längtar. Längtar efter att snart vara hemma. Då skall jag snickra ihop lite vatten. Bubbelvatten. Mmmm! Jag är extremt sällan törstig. Dricker gör jag ju dagligen men det är ju knappast för att släcka törsten.

På ett sätt är det en fantastisk känsla. Att känna sådant sug efter något så simpelt som vatten. Antagligen lika skönt som det är illa för den som är beroende av starkare dryck. Jag känner snudd på en tacksamhet över min längtan. Den måste ju trots allt vara ett bevis på att min kropp fortfarande har någon form av funktion i balans.

Uppskattningsvis känner jag inte törst mer än ett par gånger i månaden. Troligen uppkommer detta i samband med förtäring av saltskarp mat (läs wasabi). Men jag har dessvärre svårt att dricka vanligt vatten. Fråga mig inte varför, men jag får nästan kväljningar av det. Det får alltså gärna vara kolsyra i. Det bör vara, snarare. Fast när jag dricker ute är jag för snål för att beställa bubbelvatten. Skall jag vara ärlig lägger jag hellre de pengarna på en öl. Skall jag vara riktigt, riktigt ärlig lägger jag hellre sextio spänn på en god Schneider Weisse än de fem spänn de tar för glaset de serverar kranvattnet i. Jag tror faktiskt att de som tar ut pengar för ett glas vatten gör det som en slags bestraffning för att man inte konsumerar dyrare varor. Läskeblask måste ju vara det som har bäst marginaler i hela restaurangbranchen. Fast jag har ingen aning, så jag kanske skall vara tyst.

När det gäller annan dryck, än sådan förädlad med alkohol, vill jag gärna ha den rumstempererad. Jag har lika svårt att dra i mig iskallt vatten som skållhett kaffe. Ute på lokal brukar jag därför genera mitt sällskap genom att efterfråga vatten som inte kommer direkt från kylen. Att be dem inte lägga i is är betydligt mer accepterat. Jag skulle behöva den där isen i kaffet istället. Dricka är därför svårt på ställen där det inte finns burk eller flaska att tillgå. Kontentan är att jag är rätt svår när det gäller alkoholfattig dryck utanför mitt eget hem.

För att gardera mig brukar jag faktiskt rätt ofta ta med mig eget vatten; till föreläsningarna, när jag sätter mig på ett tåg till någonstans, en promenad någonvart. Men eftersom jag sällan känner törst bär jag för det mesta med mig en full halvlitersflaska sodastreamat vatten. Denna sveper jag pliktskyldigast i mig, eller häller under dåligt samvete ut i vasken, när jag ånyo spelar hälsosam och skall ta med mig vatten någonstans. Mest handlar det nog om att ha det där vattnet OM jag mot förmodan skulle bli törstig.

När jag kom hem från min seglats för några veckor sedan hade killarna, säkerligen i all välmening (eller hur!), varit och besökt återvinningsstationen. Min enliters PET-flaska som jag rest land och rike runt med var borta. Vid nästa storhandling fick jag surt köpa en halvliters flaska Ramlösa. Jag funderade länge på vad jag skulle hälla över det köpta vattnet i så jag sedan kunde fylla den med mitt eget bubbel. Efter många funderingar kom jag på att jag ju faktiskt kunde ta och dricka upp innehållet. Värre saker har, både väl och ju, gått ner.

Ahh, så skönt! Flaskan är snart tom, humöret på högre höjd än på länge, min nya MacBook i aluminium skäller inte på mig och hjärtat slår på ett normalt sätt.

God natt!
/Joanna

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *