Vilka är vi…

Jo, jag erkänner att jag dras till Christer sida. Jag surfar dit när jag vill få bekräftat att jag inte upphört att förvånas, och fascineras, över saker och ting i hans artiklar. Han ligger högst på den listan, vilket kanske är lite fel, eftersom jag ju faktiskt inte är förvånad över att jag förvånas. Nu senast i artikeln om Kim, som vill ha rätten att själv bestämma när hon skall få dö.

Jag kan inte, med det jag läst i tidningarna, vare sig bekräfta eller dementera om detta är en ”kampanj” eller ej. Aftonbladet ligger trots allt under Christer på den listan. Men det är ju lite onäpet av Christer att först påstå att det är en kampanj, och sen en bit ner genom att parantesera* kampanj med ett frågetecken efter, undra om det är det.

Men återigen undrar jag hur förbannat snävt man kan välja att se saker, kampanj (?) eller ej. För oavsett om det är det så missar han ju poängen, nämligen att det är hon själv som vill ha rätten att besluta om/när hon skall få kila vidare. Hon vill helt enkelt avsluta den behandling som håller henne vid liv. Problemet är att hon inte är fysiskt kapabel att göra det själv. Christer inleder med ”Vilka är vi som skall ha rätt att bestämma att någon ska dö? Eller någon myndighet som socialstyrelsen?” och återigen förvånas-fascineras jag av att den egna individens liv, val eller handling inte verkar vara av vikt över huvudtaget, ur hans perspektiv. Nej, fy den som tror att hon är ”människa nog” att bestämma över sitt eget liv. Det skall Jesus göra!

Men han har rätt i att vi människor kanske har svårt att ge henne ”hopp”. Hon vet att hon skall dö – underförstått tidigare än ”brukligt”, hon har tilltagande smärtor och det finns inte mycket man kan göra. Men Jesus kan minsann ge henne hopp. Om vad då? Ytterligare X antal år, liggandes på en brits, med smärtor? Sjysst snubbe, den där Jesus.

Spontant kan jag känna att om det är patientens egen uttryckliga önskan att få avbryta en livsuppehållande behandling, och att sjukvården i samband med det sätter in förebyggande behandling för att lindra den smärta som kommer uppstå i samband med det, då är det acceptabelt eftersom det är hennes egen önskan. Hon är, enligt det som går att läsa, helt vid sina sinnes fulla bruk.

Hon har ju för fasiken inga alternativ till något annat liv. Att långa stunder ligga ensam på en brits, med två assistenter som enda ”sällskap”, känns inte som något vidare liv. Kanske kan hon få en tredje som varierar tillvaron genom att byta kulör på väggarna var tredje dag. Att be henne ta sig i kragen eller rycka upp sig känns lite långsökt. Till och mitt eget motto ”vill man så kan man”, faller lite platt.

Den första artikeln skrev Christer igår, och idag har han begåvat världen med ännu en. Jag undrar ärligt hur den mannen mår.

/J

* parantesera –  ett ord vi använder mycket hemma i afrikat.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *