Om att stänga in sina hyresgäster…

Jag läste i förrgår om elvaåriga Christina som blivit rullstolsburen efter en hjärnoperation. På grund av att hennes mamma Agneta är ensamstående orkar hon inte bära ut henne. Förlåt, men så står det faktiskt i Aftonbladet.

Jag satt för någon dag sedan och snackade med en god vän om samhällets ansvar. Detta att en del alldeles för ofta, när de inte kommer ur sina ”problem”, skyller på samhällets bristande insatsförmåga. Nu har jag fnulat ett par dagar om Christinas situation och idag läste jag åter om det i Värmlands Folkblads nätupplaga.

I fallet Christina skyller man inte samhället, kommunen har erbjudit sig att installera en handikappanpassad trapphiss i 50-talshuset där de bor. Hyresvärden/förvaltaren säger nej. Fy så elakt!

Eller? Jag har googlat och sökt men jag verkar uppenbarligen vara den enda som känner sympati med fastighetsägaren. Min empatiska förmåga begränsas inte av denna sympati utan jag förstår helt och fullt mamma Agnetas förtvivlan.

Jag utgår som vanligt från att de som har kommenterat och uttalat sig har ungefär lika mycket information som jag i fallet. Fastighetsägaren är alltså den som hindrar Christina att komma ut i den 30-gradiga värmen. Rubriken i Aftonbladet lyder till och med ”Min dotter får inte komma ut”.

Fastighetsägare säger nej till en trapphiss av den anledningen att de inte får garantier för att kommunen kommer att återställa till vilket pris som helst, om/när den inte behövs mer. Kommunen, som idag har något slags återställlningsbidrag, kan dock inte skriva på ett kontrakt gällande full återställning då lagen kan hinna att ändras. Okej, jag förstår. Men det är ändå fastighetsägaren som helt och fullt får axla rollen som ”bad boy”.

Någon pappa som kan bära verkar inte finnas med i bilden och grannar och vänner kan man så klart inte kräva skall hjälpa till. Men man vill att fastighetsägaren O. F Ahlmark, som enligt hemsidan har tolv lägenheter i centrala Karlstad, skall göra det. Det kan verka rimligt, en del av deras verksamhet består av att hyra ut lägenheter. Men ändå, säger jag, och bara väntar på att få läsa att en anmälan om diskriminering just har postats.

Jag tänker, om det varit min villa eller mitt sommarhus de hyrde. Eller kanske ditt? Skulle du då gå med på denna installation, utan garantier för att få det återställt? Vad skulle du viska till grannen när du fått reda på att de inte accepterat ditt erbjudande om en annan bostad eftersom de trivs i lägenheten. Eller skulle du vara rädd att grannen skulle tycka att du är snål och känslokall?

Jag kan förstå den aspekten att tryggheten är en viktig bit för Christinas väl, men här känner jag någonstans att mamma Agneta får göra ett val: bo kvar och inte komma ut eller få en lägenhet som möjliggör detta.

Jag kan inte säga vad som är moraliskt rätt eller fel i frågan. Rent humanitärt så borde de självklart installera den där trapphissen. Men nu fungerar det inte så. Det är klart att det beror på pengar – det kan komma att kosta att återställa, och kommunen å sin sida vill/kan ju faktiskt inte garantera återställning.

Det jag vänder mig mot är i grunden den här typen av artiklar. Vad är syftet? Jag kan inte se något annat än att det är för att sätta press på fastighetsägaren så de ändrar sig och det är det som får det att smaka lite illa i munnen.

/J

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *