När ett nummer blir ett nummer

Ann-åt-hålajsd, typ.

Förra sommaren gjorde jag tre månaders sjöpraktik på Vikingland. Det var som tidigare nämnt en fantastisk praktikplats. Den sista veckan höll jag till nere i maskinrummet. Tanken är väl att man skall lära sig hur maskin fungerar och tre dagar gick jag faktiskt morgonrundan med motormannen. En trevlig prick. Ja fan, de var ju trevliga allihop.

Nu begav det sig som så att det var dags för klassning. I stora drag innebär det att en inspektör kommer ombord och går igenom det mesta; allt för att undersöka om fartyget är i säkert och propert skick. Inför detta tenderar det bli en hel del att fixa med, och för min del innebar det att jag fick inventera reservdelslagret. Det kan låta otroligt tråkigt, vilket det egentligen är, men jag lärde mig en himmelens massa. Till exempel så hittade och sorterade jag reservdelar som inte ens maskinbesättningen hade en aning om vad det var.  Ni vet, lösa skruva och sådant. Jag kände mig rätt hemma. Jag studerade sprängskisser och bläddrade i kataloger så det visslade om det. En del grejer hade korrekta artikelnummer, andra fick jag leta reda på och märka upp. Många siffror blev det; vi snackar hundratals små delar. Och stora. En del likadana, andra snarlika och en hel del udda.

Sista dagen hade jag gjort vad jag kunde och var rätt mör i huvudet. Siffror har alltid varit min grej, men jag tror att dagens mobiltelefoner och i övrigt datoriserad värld gör att min hjärnan blivit sifferslö. Jag har aldrig haft fotografiskt minne men jag ser ändå ofta saker och texter i bilder. Du fattar, eller hur? Tyvärr är det väl så att min hjärna kom till på den tiden då man framkallade bilder på papper och framkallningsvätskan börjar både tryta och närma sig ”bäst-före”-datum. Belysningstiden har ökat markant, så kan man nog säga.

Fram emot eftermiddagen kommer chiefen in i kontrollrummet med en liten moj i handen, sätter sig vid datorn och suckar. Han bläddrar och letar en stund innan han vänder sig mot mig. På sin åländska dialekt frågar han lite på skoj om jag inte vet vad mojjen i hans hand har för nummer. Jag studerar den och visst känner jag igen den; jag hade dagen innan sorterat delar som hörde i hop med bränslepumpen och jag tycker mig bestämt minnas att jag höll, packade om och satte artikelnummer på en sådan då. Jag lutar mig tillbaka på bänken, studerar den på håll; putar med läpparna och säger ”16-…”. Sen pillar jag mig med mina smutsiga fingrar på överläppen, som voro jag mustaschbeklädd, tänker efter en sekund till innan jag slänger ur mig ”16-2205”. Sen lägger jag till ”B”. Alltså, den heter 16-2205B*, säger jag. Han tittar på mig, och eftersom jag inte visar några tecken på att skoja, vänder hans sig om och pekfinger-knappar in numret i systemet. Han vänder sig om, tittar på mig och säger bara ”åh fan”. Jag ler, men säger inget. Jag tänker bara – åh fan!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *