De har legat i min kyl i drygt ett år nu. Burkarna från förra året; som är från tidigare år. Oskars från 2009 och Gösta Hannells från 2010. Jag tog ut burkarna några timmar innan min trogna ätpartner J skulle anlända. Känslan som infann sig då det plötsligt började knäppa och hoppa till på diskbänken var lite svindlande. Jag gillar surströmming. Kan nog drista mig till att säga att det är en av de maträtter jag älskar. Men att få köket sprutlackerat med surströmming är en snara överdrivet. Burkarna såg trots allt hela ut och jag antar att det bara var lite temperaturspänningar.

Då vi ju inte visste hur innehållet faktiskt skulle komma att smaka hade jag garderat oss med en burk surfisk enligt Mannerströms recept. Detta på rekommendation av tjejen på Ica. Hela honfiléer med rom. Intressant.

Tillbehören har decimerats till tunnbröd, smör, lök och Västerbottenost. Och naturligtvis öl och Bäska. Mitt bidrag till årets testbehör blev tomat. J bidrog med Genever.

Vi började med Oskars från 2009. Inte bara för att det var den äldsta, utan för att dess utgångsdatum var något före Hannells. Lustigt att det skiljer ett helt år på hållbarheten. Intressant skulle veta på vilket sätt den blir kass. Den är ju syrad och lufttät? Som vanligt öppnas burken under vatten, mest för att undvika skvätt. Lukten initialt var en liten besvikelse – nu när jag sitter här och skriver så börjar det plötsligt vattna sig i munnen – men det hämtade sig snart. Inte särdeles genomträngande dock, men tillräckligt för att de förväntansfulla deltagande tu skulle utväxla lika förväntansfulla blickar.

J brukar ägna sig åt att pilla loss skinnet. Jag gör det inte. Detta resulterade i att jag sörplade i mig mitt första tunnbröd innan J hade gjort klart sitt. Helvete vad gott det är! Smaken går inte att beskriva – fisken, löken, brödet, osten – i klass med ett verk av Nesser. Jag vet inget annat jag äter med sådan barnslig förtjusning. Oskars 2009 höll måttet med bravur.

Burken räckte till två tunnbröd var och det blev dax för Mannerströms. J tog uppgiften att öppna medan jag stod bredvid och tittade. Vi sniffade och tittade och sniffade och tittade och mins spontana kommentar var att det luktade lite syrligt. Det kan ju tyckas lite underligt men så var det. Syrligt i bemärkelsen friskt. Ett slags, i detta sammanhanget obehaglig, ”fräschör”! Nåja, inte döma fisken efter lukten – till bords istället. Jag gjorde ett försök att rensa och hade uppenbarligen tur, ty det var bara att snitta buekn och plocka ut något slags hinna. Sen slet jag bort en fena eller två. Sen åt jag. J hade tydligen mer innehåll som skulle bort i sina. Eller så är jag bara blind. Mitt omdöme kom således innan Jonas börjat på sin: surfisken var för frisk i smaken och just ordet fräschör återkom. Och salt. Det mest påfallande var just smaken av salt. Inte oävet på något sätt men inte vad jag vill ha när jag skall äta surfisk. J instämde: fantastiskt gott men inte surfisk.

Två filéer blev de kvar. Jag tog dom, men iddes inte börja plocka så jag sparade ner dem i en glasburk. Det blev en fin förrätt dagen efter. Hannels står kvar i kylen men kommer inte bli kvar till nästa år. Jag har redan abstinens.

Ps. J smakade tomat och sa att det inte var helt dumt. Jag provade dagen efter på förrätts-mackan och det var okej men inget måste. Genevern var helt okej men ljummen Bäska vinner i längden.