Panik – Jag måste sticka!
Posted on | augusti 25, 2010 | 1 Comment
Min första hemstickade raggsocka!
Jag gillar inte strumpor. Däremot älskar jag raggsockar. Grejen är att jag kan gå i det året om. Ull är underbart, helt enkelt. Inför förra praktiken letade jag febrilt efter raggisar i affärerna – men icke. Efter mycket letande på nätet fann jag en snubbe som gjorde på beställning, och det visade sig att han kunde leverera snabbt. Tyvärr slet jag ut dessa under praktiken och väl hemma igen funderade jag på att försöka lära mig sticka dessa ting själv.
Nu var det ju inte första gången jag tänkte det. Ibland kan jag vara snabb med att ta itu med nya saker, men detta har liksom legat som en surdeg som jäst dåligt. Mycket handlar väl om att jag inte gillar att följa recept, eller mönster i detta fallet. Bara tanken på att få till en häl har tagit musten ur mig innan jag ens börjat. Aviga och räta är väl inga problem och inte heller att sticka en halsduk eller handledsmojjar. Men sockar tarvar i alla fall någon slags passform Den installation jag lyckades får till när jag försökte göra handledsmojjar med fyra strumpstickor, var kanske konstnärlig i sin utformning, men knappast vad jag tänkt mig.
Ny praktikperiod börjar närma sig, precis som kallare årstid, och med det behovet av nya raggisar.
Av en händelse frågade jag i förrgår Sjöbjörnen om han visste någon som kunde sticka raggisar. Han berättade att hans gamla granne har garnaffär i Olskroken. Gå ner till henne, sa han. Den degen jäste desto snabbare. Jag bestämde mig redan på kvällen att ringa henne och fråga om möjligheten till en liten privatsittning fanns.
Efter gårdagens pluggstund tog jag upp telefonen och ringde. Jovisst, svarade damen på min fråga, kom hit så visar jag dig. Eftersom jag visste att ett besök i en garnaffär antagligen skulle kosta på, både psykiskt och ekonomiskt, gjorde jag på stört den övningstenta som jag egentligen tänkt göra idag. Då kunde belöna mig själv med några stickor och lite garn.
Några timmar senare, efter att ha gjort övningstentan lugnt och sansat (faktiskt!), tog jag mig till 2Knit. Sedan tog hon fram ett enkelt mönster, visade hur jag skulle göra, bjöd på kaffe och kom med goda råd. Jag satt och knåpade en stund i butiken och insåg att jag faktiskt fixar det. Jag vill väl inte säga att det var så svårt, men hennes lugna och metodiska pedagogik gjorde nog sitt. Många kronor fattigare men med ett stort överskott på lyckokontot tog jag mig hemåt. Jag bestämde mig för att ägna kvällen åt att traggla hälar, så det skulle sätta sig ordentligt. Jag var slut i både kropp och själ när jag gick och lade mig. Nöjd, men framför allt tacksam, för att hon tog sig tid. Javisst, kan man väl tycka, hon får ju sålt garn. Men det är verkligen inte alla ställen man känner sig så välkommen på.
Morgonen har gått åt till att färdigställa en socka, och jag har till och med lyckats modifierat mönstret så den skall passa min fot ordentligt. Upplysningsvis så lade jag upp maskor i storleken två år. Jag började att lägga upp maskor motsvarande tio år, men drunknade i dem. Jag är rätt stolt över mig själv måste jag säga.
Nu skall jag vila mig en stund och sen får jag ta itu med den andra. Om jag mot förmodan inte skulle lyckas göra en till likadan, så kan jag kanske sticka ett litet band och sälja dem separat som pung- och snoppvärmare.
Pung- och snoppvärmare?
/J
Ps, man behövde inte traggla med fyra strumstickor utan jag använde Magic Loop. Fantastiskt käckt!
”Vi i Möhippegänget…”
Posted on | augusti 21, 2010 | No Comments
Jag vet. Jag vet att en del tycker jag är avig. Avig för att jag ibland inte gillar det som varje normal människa borde tycka är fantastiskt roligt. Eller inte ens kan låtsas tycka att saker är roliga, även om jag inte tycker det. En Fröken Motwalls, helt enkelt.
Jag har tidigare skrivit att det löjligaste jag tycker man kan göra är att åka flak. Jag är beredd att revidera det påståendet. Det finns ett spektakel till som nog måste få dela den placeringen. Nämligen möhippor. Det må vara en mö inblandad, men hippt är det då fan inte.
Jag läste för några veckor sedan i Expressen att kraven på nämnt spektakel har ökat, och att det ibland handlar om sådana summor så alla inte kan vara med.
Budgeten för en svensexa eller möhippa verkar kunna vara hur stor som helst i dag. Vissa påstår att tusen kronor per person är ett absolut minimum. Andra menar att det inte räcker långt. Om det är ett gäng på femton tjejer är 1000 kronor per person ingenting för en hel dag. Ofta lägger de mellan 2000 och 2500 kronor var, säger Fredrik Möller som driver Möhippestudion i Stockholm.
Ohhh! Jag ryser. Jag ryser redan vid tanken på att lägga pengar på du vet vad. Nu har jag ju inga planer på att gifta mig igen, men om – jag säger bara OM – så tänker jag med mina bara händer slå ihjäl de så kallade ”vänner”, som av någon anledning skulle få för sig att ordna något dylikt*.
Möhippan och svensexan är ett sätt att dra ut på njutningen och bygga upp förväntningarna kring själva bröllopet, menar Micael Dahlén, professor i företagsekonomi på Handelshögskolan i Stockholm:
- Vi styrs så mycket av våra förväntningar och njuter många saker i livet innan de sker. En fantastisk möhippa och svensexa sätterförväntningarna på ett fantastiskt bröllop, förväntningar som man kan njuta av längre än och oavsett själva akten.Att bygga förväntningar blir en viktig del i att verkligen få ut maximal lycka av bröllopet, för själva bröllopsakten är ju över i en blinkning och vardagen kommer alldeles för snabbt tillbaka.
Mitt spontana förslag är istället att folket lägger dessa pengar i en fond till kommande parterapi, eller semester för de tu, när den där vardagen blir allt för vardaglig.
Hur som helst så har jag ju faktiskt deltagit i möhippor. Vid båda tillfällena blev den blivande frun för full för att kunna avsluta dagen på ett anständigt sätt. På den ena hade de som planerat kalaset haft osmakligheten att hyra in en manlig strippa. Så jävla patetiskt.
Sen har vi den där möhippan som jag valde att inte delta i. Planeringen av tillställningen infann sig vid en tidpunkt då jag arbetade. Således inte kunde vara med. Till saken hör att själva bröllopet skulle gå av stapeln en lördag. Men inte vilken lördag som helst, såklart. Fotbollslaget, där jag arbetade som skadeansvarig och massageterapeut, skulle spela mot kommunens andra stora lag; en begivenhet som inte utspelat sig sedan Jesus gick i shorts. SIF hade lirat i division ett några år men tröttnat och jobbat sig ner i trean.
Derbyt var således årets höjdpunkt och ingenting jag ville missa. Dessutom är denna typen av match som gjorda för skador, då det tenderar att bli ganska tufft spel. Samma jävla dag gick även Göteborgsvarvet av stapeln och min dåvarande var sedan länge anmäld. Således tackade vi båda ja till inbjudan, med reservation för att vi skulle komma lite senare. Vi avböjde även att det skulle sparas mat, ty jag är av den åsikten, att om jag väljer att inte vara där när det serveras, så får jag stå mitt kast.
Hur som helst. Tjejen som var höll i trådarna kring för möhippan ringde när planeringen var färdig och meddelade mig hur det skulle se ut.
Först skulle det ridas islandshäst. Typiskt. Jag är nämligen en sådan där besvärlig pälsdjursallergiker. Nämnt kreatur utlöser i de flesta fall astma i min klena luftrör och spontant kändes det inte aktuellt, att genom empiriska studier testa, om så skulle vara fallet även denna gång. Så synd, kvittrade tjejen. Eller hur, tänkte jag.
Men, fortsatte hon. Du kan ju sitta och vänta på oss, utanför stallet, eftersom vi därefter hade tänkt oss att picknicka ute på ängen. Typiskt, tänkte jag, medan jag lite urskuldrande talade om att det inte heller var någon bra lösning. Enkom för att kunna vara riktigt kinkig i fall som det här, hade jag några år tidigare tagit en tredagarskurs i hypokondri. På den kursen fick vi välja en åkomma att dras med och jag bestämde att extrem solallergi skulle kunna vara både charmigt och imponerande. Det är ju inte så många med min hudkulör som har det – så vitt jag vet. Jag ville ju liksom sticka ut lite.
Problemen i samband med denna åkomma var att jag inte kunde vistas ute särdeles långa stunder. Det kunde fungera någorlunda om jag kletade in ansiktet i solskydd jag fått utskriven på licens, Mexikos största sombrero samt tröja med hög polokrage, ett plagg som var föga populärt det året. Vet du dessutom hur svårt det är att få tag i tröja med polokrage i början av april? Då väntan och pickning troligen skulle blir för länge under solens strålar, på en och samma dag, så jag sa att jag får hoppa det. Så synd, kvittrade tjejen. Eller hur, tänkte jag.
Hur som helst blev jag nu snabbt upplyst om att nästa moment minsann skulle vara inomhus, och att det var jättebra om jag kunde vara med då. De hade nämligen tänkt att blivande frun skulle få sig en spa-behandling. Det lät ju verkligen trevligt – en stund i alla fall, tills tjejen glatt talade om att det var jag som skulle stå för den behandlingen. Jag skulle alltså massera och ansiktsbehandla blivande frun, medan de andra satt i soffan och pimplade vin – NOT! Alltså, det kan låta drygt och snålt men hade de bara frågat innan, om jag hade kunnat tänkt mig att göra det, så hade det varit en annan femma. Men att sitta och planera in det utan att ens höra av sig och fråga, det suger.
Det var inte populärt men jag sa – tack, men nej tack! Till hela spektaklet.
Nåväl. Slutligen infann sig då dagen för självaste bröllopet. Jag och min dåvarande kom alltså lite senare, som vi tidigare annonserat. Till råga på allt hade de ändå sparat mat. Första timmen satt vi därför och petade i maten, obekväma och stinna som sälar, efter att ha drivit i oss någon specialitet från GylleneMåsens fantastiska meny.
Så var det då dags för tal igen. På tur – ”Möhippegänget”.
Sällan har jag varit med om något så tragikomiskt i verkligheten. Tjejen inledde med ”Vi i möhippegänget…” och sedan gled hennes blick med ett självgott leende över alla de som varit med, som för att visa vilka de var. Hur som helst så avslutades denna glidning vid ena bordsänden, där jag satt. Men då hade blicken övergått från varmt leende till något som mer liknade avsmak. Jag vet inte hur många gånger denna scen utspelade sig, men det var i alla fall tillräckligt många gånger för att orden ”vi i möhippegänget” fortfarande ekar i huvudet när jag hör eller läser om möhppor. Jag tror att hon ville få mig, och kanske de andra också, att förstå – att jag verkligen inte hörde till det fantastiska möhippegänget.
Tack och lov!
/J
*Upplysningsvis blev jag inte utsatt för möhippa då jag som 21-åring beslöt mig för att ingå äktenskap. En bidragande orsak var säkert att Linus var tre månader och det underbara faktum att jag ammade. Dessutom var jag noga med att inte tala om hur min agenda såg ut, så man inte på något sätt skulle kunna veta när och hur jag var tillgänglig.
Tack – och adjö!
Posted on | augusti 16, 2010 | 1 Comment
Jag anser mig vara rätt generös och jag köper gärna presenter till folk. Det vill säga, om jag hittar något speciellt, som känns rätt till just den personen. Sen spelar det ingen roll om det är fest eller vardag. Således kan jag komma på kalas utan paket. Anledningen är inte bara min ovilja till att spendera pengar på meningslösa saker ”bara för att”, utan även den trista inställning till gåvor som en del jag mött har. Jag tycker helt enkelt att folk som blir sura för att de inte får presenter en speciell dag, bara för att de blivit födda, har fel i huvudet. Ärligt talat – hade det inte varit roligare att få en present när man minst anar det.
För många herrans år sedan, då jag var ännu bredare i mitt skapande än jag är nu, sydde jag lapptäcken till många av de stackars barn som föddes i bekantskapskretsen. Oftast blev det med namn och födelsedatum, ibland med annan information som vikt och längd. Av förklarliga skäl kunde denna inte alltid överlämnas då vi såg det lilla våpet första gången. Ibland inte heller vid dopet. Detta beroende på att jag ville göra denna så pass omfattande tingest så personlig som möjlig. Ibland var det tiden som begränsade.
Så var det då dags. Ett flickebarn var fött och jag hade börjat planera täcket. Till dopet, det var på den tiden jag bevittnade dylika spektakel, hade jag inte täcket klart. Presentbordet dignade av gåvor och jag informerade den nyblivna mamman och pappan att täcket ännu inte var klart, men att det kommer när det kommer.
Det gick en tid efter dopet och av en händelse fick jag reda på att alla andra kompisar verkade ha fått ett tackkort. Jag vet inte varför vi inte fick något och det tar nästan emot att säga att det berodde på att vi inte givit någon present. Det tar nästan emot – men bara nästan – för det där gänget var fanatiska när det gällde presenter. Denna kalas- och presenthysteri var ett av skälen till att jag mer eller mindre undvek umgänge med dem för att till slut lät de rinna ut i sanden. De är säkert lika nöjda som jag med den utvecklingen. Men det kanske är så, att man skickar tackkort för presenter, och inte för deltagande. Jag vet faktiskt inte.
Jag fortsatte i alla fall sy på täcket – och tänkte att jag gör det lite ”mer” – och låter det på så vis bli en kombinerad födelse-, dop- och ettårspresent.
Ettårsdagen kommer och det blir åter dags för kalas. Stolt som en lärka överlämnar jag/vi täcket. Det absolut första mamman gör, är att hämta den blå dopboken (eller vilken jävla färg den nu hade). Därefter fattar hon en penna, bläddrar fram till sidan där alla doppresenter finns antecknade och skriver: Lapptäcke – av X, Y och xy.
Jag gick flera dagar och väntade på ett tackkort, men det kom inget, denna gången heller.
När ett nummer blir ett nummer
Posted on | augusti 11, 2010 | No Comments
Ann-åt-hålajsd, typ.
Förra sommaren gjorde jag tre månaders sjöpraktik på Vikingland. Det var som tidigare nämnt en fantastisk praktikplats. Den sista veckan höll jag till nere i maskinrummet. Tanken är väl att man skall lära sig hur maskin fungerar och tre dagar gick jag faktiskt morgonrundan med motormannen. En trevlig prick. Ja fan, de var ju trevliga allihop.
Nu begav det sig som så att det var dags för klassning. I stora drag innebär det att en inspektör kommer ombord och går igenom det mesta; allt för att undersöka om fartyget är i säkert och propert skick. Inför detta tenderar det bli en hel del att fixa med, och för min del innebar det att jag fick inventera reservdelslagret. Det kan låta otroligt tråkigt, vilket det egentligen är, men jag lärde mig en himmelens massa. Till exempel så hittade och sorterade jag reservdelar som inte ens maskinbesättningen hade en aning om vad det var. Ni vet, lösa skruva och sådant. Jag kände mig rätt hemma. Jag studerade sprängskisser och bläddrade i kataloger så det visslade om det. En del grejer hade korrekta artikelnummer, andra fick jag leta reda på och märka upp. Många siffror blev det; vi snackar hundratals små delar. Och stora. En del likadana, andra snarlika och en hel del udda.
Sista dagen hade jag gjort vad jag kunde och var rätt mör i huvudet. Siffror har alltid varit min grej, men jag tror att dagens mobiltelefoner och i övrigt datoriserad värld gör att min hjärnan blivit sifferslö. Jag har aldrig haft fotografiskt minne men jag ser ändå ofta saker och texter i bilder. Du fattar, eller hur? Tyvärr är det väl så att min hjärna kom till på den tiden då man framkallade bilder på papper och framkallningsvätskan börjar både tryta och närma sig ”bäst-före”-datum. Belysningstiden har ökat markant, så kan man nog säga.
Fram emot eftermiddagen kommer chiefen in i kontrollrummet med en liten moj i handen, sätter sig vid datorn och suckar. Han bläddrar och letar en stund innan han vänder sig mot mig. På sin åländska dialekt frågar han lite på skoj om jag inte vet vad mojjen i hans hand har för nummer. Jag studerar den och visst känner jag igen den; jag hade dagen innan sorterat delar som hörde i hop med bränslepumpen och jag tycker mig bestämt minnas att jag höll, packade om och satte artikelnummer på en sådan då. Jag lutar mig tillbaka på bänken, studerar den på håll; putar med läpparna och säger ”16-…”. Sen pillar jag mig med mina smutsiga fingrar på överläppen, som voro jag mustaschbeklädd, tänker efter en sekund till innan jag slänger ur mig ”16-2205”. Sen lägger jag till ”B”. Alltså, den heter 16-2205B*, säger jag. Han tittar på mig, och eftersom jag inte visar några tecken på att skoja, vänder hans sig om och pekfinger-knappar in numret i systemet. Han vänder sig om, tittar på mig och säger bara ”åh fan”. Jag ler, men säger inget. Jag tänker bara – åh fan!
Rastlöshet och dejtingsajter
Posted on | augusti 9, 2010 | 1 Comment
För tre veckor sedan spelade Dan i Trollhättan. Tanken var att jag skulle följa med. Under dagen smög sig en molande migränliknande huvudvärk in och Dan tyckte jag skulle stanna hemma och vila mig. Jamenokejdå, sa jag, och såg möjligheten till stund framför målarbordet; lite lagom seg och flummig på tabletter.
I samma stund som jag visste att det var för sent att ändra mig infann sig en våldsam rastlöshet. Det är sällan jag drabbas av rastlöshet i den grad att det kliar i kroppen; det är överhuvudtaget extremt ovanligt att jag ens drabbas av denna åkomma. Extremt ovanligt.
Jag var sugen på att skriva, men alla uppslag kändes lika frånvarande som migränen var närvarande. Rastlös och frustrerad, med ett lätt förvridet ansikte – ingen bra kombination, eller vacker syn. Så plötsligt kom det till mig, som den naturligaste sak i världen: jag skulle lägga upp en profil på Mötesplatsen. Fråga mig inte varför, men i stunden saknade jag nog någon att dela min frustration med. Däremot hade jag ingen lust att prata i telefon eller ta mig ut på lokal. Jag var ju trots allt hemma och ”sjuk”.
Jag surfar således in på Mötesplatsen och bläddrade igenom några profiler, mest för att se vad andra skriver om sig själva och vad de söker. Ärlighet verkar vara en viktigt ingrediens. Eftersom just ärlighet är en av mina svaga punkter tog jag fasta på det. Att jag har problem med ärlighet innebär inte att jag är oärlig – tvärtom – allt som oftast önskar jag att jag inte vore så förbannat ärlig och laglydig.
Sån är jag...
Jag skrev ihop en presentaion som jag kände mig nöjd med; jag skrev ju just bara som det var, vilket inte var särskilt svårt. Sen satte jag mig framför datorn och väntade.
Jag blev fascinerad. Det kom en massa meddelanden, som jag dock inte kunde läsa, eftersom jag inte ens övervägde att bli VIP-medlem. Av en god vän fick jag tipset om en annan sida, där man inte behöver betala för att läsa meddelanden, och eftersom jag redan var i gång registrerade jag mig även där.
Jag blev sittandes halva natten, och läste de raderna som man kan läsa av besökarnas presentation – utan att gå in på dem. Besöka någon annans profil hade jag ingen lust med för tänk om de tror att jag är ute efter något och hör av sig? Huha! Ju fler meddelanden jag fick desto mer nyfiken blev jag på hur folk tänker, och skriver. Jag kan väl inte direkt säga att jag blev imponerad, annat än när jag läste de meddelanden där personen endast skrev för att meddela att det var den roligaste eller skönaste presentation de någonsin läst. Sådant är ju alltid roligt att höra. Egodego!
Sen kom ångesten. Hur skulle jag hantera det här? Flirtarna kunde jag bortse ifrån utan problem. Jag är nämligen inte flirtvänlig alls. Meddelanden som inte går att läsa går också att bortse ifrån. Men resten då?
Någon dag efter att jag lagt upp profilen hade jag ett tiotal meddelande kvar i min inkorg. Sådana jag bara inte kunde bortse ifrån eftersom de innehöll konkreta frågor. Frågor av varierande art. För mig är det otänkbart att inte svara på frågor som riktats till mig, även om de bara innehåller en förfrågan om att ingå ett kk-skap. Ytterligare några andra, yngre pojkar, ville ha kontakt med äldre kvinnor. Hahaha! Fan ta dem!
Jag ratade också en del meddelanden i stil med ”du är fin!!!!! L*L”. Man lol:ar inte mig ostraffat. Inte heller blir jag upphetsad, vare sig sexuellt eller intellektuellt, av flera utropstecken efter varandra. Det kyler, snarare. Redan ett andra får mig nämligen att leta upp och dra på mig hellyhansenbrallorna. ”Tyvärr”, men det tarvas ett någorlunda vettigt innehåll i kombination med ett någorlunda utvecklat skriftspråk, för att jag skall bli intresserad. ”…du är fiiiin,,,”, från en totalt okänd människa får mig att vilja svara OCH? Jag förstår att det är en komplimang, men det hjälps inte.
Ett enda brev fick jag, som gjorde mig riktigt glad. Jag kallar det alltså brev, till skillnad från de andra meddelande. Jag blev både nyfiken och intresserad. Så intresserad att jag faktiskt, efter några dagars fram-och-tillbaka-skrivande, föreslog en öl på lokal. Innan dess hade jag dessutom fått läsa H’s blogg. Inläggen är ”bara” vardagliga eskapader, men mycket välskrivna och med en humoristisk underton. Precis i min stil. Sex timmar satt vi på H’s stamhak, drack öl och pratade. Ämnena var blandade: musik, språk, barnpornografiska bilder och studier. Bland annat. Det kändes dock som jag var den som pratade mest. Men jag måste ha gjort något gott intryck ty han lovade mig en kasse böcker. Eller så var det bara ett smart sätt att bli av med tråkiga böcker på, men jag tror faktiskt inte det.
Hur som helst. Efter det har jag bara varit inne på Mötesplatsen två gånger till. Vid sista besöket, idag, raderade jag min profil där. Jag kommer göra samma sak med den andra. Jag hade verkligen ingen intention annat än att finna bot för min akuta rastlöshet, och den blev botad. Som bonus fann jag ju faktiskt en människa som jag fick glädjen att tillbringa en solig eftermiddag med, och om det bara blir denna enda gång så kommer jag minnas den länge. Men förhoppningsvis blir det fler gånger. Dessutom fick jag dessutom en massa inspiration till att skriva. Berättelser som känts passé, eller sådana som jag rent av inte tänkt skulle kunna vara roliga att blogga om, ligger på lur. Tack, H!
Nu menar jag inte på något sätt att jag tycker denna form av mötesplatser är löjliga eller meningslösa. Det passar bara inte mig; mest kanske för att jag inte söker den form av relationer som de flesta andra. Vad är förresten en seriös relation? Nåja.
Att ”dejta” är mig hur som helst lika främmande som att åka skidor. Tanken på att träffa en okänd människa, bara för att utröna om man tillsammans kan skapa någon slags ”seriös” relation, känns rent obehaglig. Men det är min högst personliga känsla, och faktiskt inte en fördom, om att folk som gör det är vrickade. Tvärtom är det nog jag som är konstig. Inte heller känns det direkt behagligt att irritera mig på, eller göra mig lustig över, folks förmåga att uttrycka sig. I alla fall inte i det sammanhanget. Jag är faktiskt inte heller någon jävla expert på svenska språket – även om jag hade önskat att jag vore en dylik torrboll. Jag både hoppas och tror att det sitter någon på Mötesplatsen.se som spytt galla över min prettokäcka presentation. Men, jag erkänner att jag tilltalas av människor som förmår att uttrycka sig i skrift, medan jag utan pardon idiotförklarar en person som skriver ”,,,,söt du är!!!,,, KRAMIZ,,,,,!!!” Å andra sidan så visade personlighetstestet, som jag gjorde på Mötesplatsen, att jag är en människa med betydligt mindre empati än övriga svarande.
Skål!
Dan Viktor & Co på TV4
Posted on | juli 23, 2010 | No Comments
Tampa
Denna omgångens turnévända började i Stockholm. Först på agendan stod medverkan i TV4 Nyhetsmorgon. Taxin skulle anlända 03.30. Jag hade en plan om att åla omkring på studiogolvet endast iförd dv-shirt och en nygjord tygkasse över huvudet. Där emellan skulle jag smyga mig in i bild med senaste plattan väl synlig. Men, när jag hörde att taxin skulle komma i ottan valde jag att stanna kvar på Tampa.
Jag tillbringade natten i en hängmatta på däck och lät mig långsamt väckas av att solen smög sig in på styrbordssidan – skönt värre!
Dan, Petter, Annelie, Hjalmar och Fredde gjorde dock ett kanonjobb och resultatet, om du missade det live, kan ses genom att trycka på länkarna nedan.
Intervjun – inkl. specialskriven TV4-”nyhetslåt”
/J
Mats & Morgan Band på Nef
Posted on | juli 18, 2010 | No Comments
Fyttihelsicke så underbart!
Jag gillar Mats & Morgan, annars hade jag ju aldrig gått till Nef igår. Med huvuvärk – som idag visar sig vara migrän. Jag kan faktiskt inte minnas att förra gången var en lika mäktig upplevelse. Hade jag vart ensam i lokalen hade jag nog ställt mig upp och därefter snurrat, studsat och sprungit omkring samt vevat på armar och ben – hela tiden. Denn gång Gustav Hielm på bas.
Det var jag och fröken T som gick tillsammans. Jag tror nog nästan bestämt att vi var det enda sällskap som enkom bestod av honkön. De övriga av vår sort verkade komma i kör med hankön.
Honan framför mig verkade inte speciellt imponerad så min teori är, då hon drack lättöl, att hon helt enkelt var chaufför. De två männen, en på var sida om henne, drack starkare dryck och visade med både lite rörelse i sittande ställning och genom ansiktsuttryck att de var tillfreds med underhållningen.
Även honan gjorde uttryck med kropp. Då fröken T vid något tillfälle skrek BRA! eller joddlade eller vad det nu kallas, så såg jag hur hon stilla vände huvudet mot fröken T, stirrade en stund och sedan lika sakta och bestämt vände huvudet framåt igen. Vid ett tillfälle såg jag också att det ryckte i benet på henne och jag tänkte att hon äntligen fått valuta för pengarna – men nej – det var bara foten som hade fastnat mellan väskan och stolen och när hon krånglat ut den var det som vanligt igen. Jag undrar om hon ens brände lättölens kalorier med de applåder hon åstadkom. Om man inte gillar M&M så är det nog ingen rolig konsert att gå på.
Jag sitter nu och lägger in de fyra plattorna jag köpte i iTunes. De hade release för en nyutgåva av ”the music or the money” och den blev det så klart.
Jag har en plan också. Jag får ju bilder i huvudet och en väldig lust att måla när jag hör M&M. Jag och IngridK har pratat om en kreativ afton då vi skall just måla. Och bara häromdagen sa fröken T att hon gärna ville vara med om vi hittade på något dylikt. Så nu planerar jag ett inslag på denna afton: alla får papper och exempelvis oljekritor, på med 30 minuter M&M till vilka vi släpper loss med tidigare nämnda kritor. På papper alltså. Spännande, tycker jag.
Om att stänga in sina hyresgäster…
Posted on | juli 5, 2010 | No Comments
Jag läste i förrgår om elvaåriga Christina som blivit rullstolsburen efter en hjärnoperation. På grund av att hennes mamma Agneta är ensamstående orkar hon inte bära ut henne. Förlåt, men så står det faktiskt i Aftonbladet.
Jag satt för någon dag sedan och snackade med en god vän om samhällets ansvar. Detta att en del alldeles för ofta, när de inte kommer ur sina ”problem”, skyller på samhällets bristande insatsförmåga. Nu har jag fnulat ett par dagar om Christinas situation och idag läste jag åter om det i Värmlands Folkblads nätupplaga.
I fallet Christina skyller man inte samhället, kommunen har erbjudit sig att installera en handikappanpassad trapphiss i 50-talshuset där de bor. Hyresvärden/förvaltaren säger nej. Fy så elakt!
Eller? Jag har googlat och sökt men jag verkar uppenbarligen vara den enda som känner sympati med fastighetsägaren. Min empatiska förmåga begränsas inte av denna sympati utan jag förstår helt och fullt mamma Agnetas förtvivlan.
Jag utgår som vanligt från att de som har kommenterat och uttalat sig har ungefär lika mycket information som jag i fallet. Fastighetsägaren är alltså den som hindrar Christina att komma ut i den 30-gradiga värmen. Rubriken i Aftonbladet lyder till och med ”Min dotter får inte komma ut”.
Fastighetsägare säger nej till en trapphiss av den anledningen att de inte får garantier för att kommunen kommer att återställa till vilket pris som helst, om/när den inte behövs mer. Kommunen, som idag har något slags återställlningsbidrag, kan dock inte skriva på ett kontrakt gällande full återställning då lagen kan hinna att ändras. Okej, jag förstår. Men det är ändå fastighetsägaren som helt och fullt får axla rollen som ”bad boy”.
Någon pappa som kan bära verkar inte finnas med i bilden och grannar och vänner kan man så klart inte kräva skall hjälpa till. Men man vill att fastighetsägaren O. F Ahlmark, som enligt hemsidan har tolv lägenheter i centrala Karlstad, skall göra det. Det kan verka rimligt, en del av deras verksamhet består av att hyra ut lägenheter. Men ändå, säger jag, och bara väntar på att få läsa att en anmälan om diskriminering just har postats.
Jag tänker, om det varit min villa eller mitt sommarhus de hyrde. Eller kanske ditt? Skulle du då gå med på denna installation, utan garantier för att få det återställt? Vad skulle du viska till grannen när du fått reda på att de inte accepterat ditt erbjudande om en annan bostad eftersom de trivs i lägenheten. Eller skulle du vara rädd att grannen skulle tycka att du är snål och känslokall?
Jag kan förstå den aspekten att tryggheten är en viktig bit för Christinas väl, men här känner jag någonstans att mamma Agneta får göra ett val: bo kvar och inte komma ut eller få en lägenhet som möjliggör detta.
Jag kan inte säga vad som är moraliskt rätt eller fel i frågan. Rent humanitärt så borde de självklart installera den där trapphissen. Men nu fungerar det inte så. Det är klart att det beror på pengar – det kan komma att kosta att återställa, och kommunen å sin sida vill/kan ju faktiskt inte garantera återställning.
Det jag vänder mig mot är i grunden den här typen av artiklar. Vad är syftet? Jag kan inte se något annat än att det är för att sätta press på fastighetsägaren så de ändrar sig och det är det som får det att smaka lite illa i munnen.
/J
Student, stolthet och stupiditet
Posted on | juni 22, 2010 | No Comments
En student
Okej. Intresseklubben får anteckna medan ni andra sluter ögonen och tar en paus. Det kan säkert behövas så här innan den troligen kommande semestern.
Min äldste son har tagit studenten. Och jag är tamejfan riktigt stolt. Han har gått från högstadiets ”totalt omotiverad”, till innehavare av ett avgångsbetyg från programmet Textil Mode & Design – med övervägande delen MVG. Dessutom har han under åren skapat och utvecklat sitt eget varumärke Wackstah, sytt kläder på beställning samt blivit idiotförklarad av sin mor. Jag är nämligen av åsikten att alla som åker flak är idioter.
Åka flak är det mest patetiska en människa kan göra. En psykolog skulle förmodligen förklara det med att jag inte själv har fått genomföra denna ”resa”. Må så vara, jag tycker ändå att det är töntigt. När jag passerar ett flak, vilket blivit ganska många de senaste veckorna, förstår jag plötsligt folk som tar fram ett maskingevär och bara mejar ner oskyldiga liv. Eftersom jag trots allt är en hyfsat normal och någorlunda stabil människa nöjer jag mig med att låta det ske i en dagdröm. Däremot ler jag gärna hånfullt och skrattar högt inombords då jag ser flakbilar som fått motorproblem, när det öser ner på de näpna våpen eller läser om flak som förbjudits åka iväg på grund av bristande säkerhet. Å andra sidan är det väl just de flaken jag helst hade sett på vägarna.
Således fick han betala sin flaktur själv. Skulle jag tvingats lägga mina surt lånade CSN-pengar på en tripp åt honom, hade jag hellre sett att den kom sig av otillåtna substanser, än med hjälp av ett flak.
Efter själva flakåket, som jag slapp se, firade vi på Södra Liden i gemenskap med vår abnormt stora släkt och Linus vänner. Totalt var vi väl runt 30 personer. 16 % av dessa bestod min föredetta mans barn. 10% av mina. Vår gemensamma andel barn var 6%, brorsan utgjorde 3% och 6% var sådana jag har barn med.
Hur som. Han har fixat det här med skolan grymt bra trots sin uppväxt. En uppväxt präglad av tajta ekonomiska tyglar samt oregelbunden förekommande aga. Aga i form av att tvingas ta ansvar och konsekvenserna av sitt handlande, både ekonomiskt och ”mänskligt”. Sådant kan svida ibland, mer eller mindre. I det stora hela tycker jag han har klarat sig bra och, även om bristen på sommarjobb är ett stort minus i protokollet. Han tycker nog att jag stundtals varit, och fortfarande är, en riktig bitch. Det får han gärna tycka. Föräldrar som ser det som sin livsuppgift, alternativt skyldighet, att skydda sina barn från allt jobbigt och villkorslöst hjälper dem när de så gör, det finns det alldeles för många av redan.
Häpp!
J
Tävling: vem är Linus?
Strandvägen på Sticky
Posted on | juni 4, 2010 | No Comments
Strandvägen
En dryg vecka sedan var det alltså äntligen dags för Strandvägens release av fullängdaren Den vingliga vägen hem. Det är ju för böveln över 18 månader sedan jag delade ut första singeln, Sänk Villaskatten, lite högt och lågt.
Hur som helst så var det en riktigt grym spelning med, i mitt tycke, ypperligt ljud. I alla fall ifall man stod mitt på golvet, vilket jag gjorde inte särskilt mycket. Som vanligt blir jag placerad i ett hörn, eller på nån flank, bakom ett bord.
Plattan har fått bra recensioner och dessutom genom TT Spectra, vilket resulterar i att just den recensionen kommer synas i många tidningar. Här är ett exempel i gd.se (Gefle Dagblad).
Det var en konstig känsla att se pojkarna på scen, speciellt Isak och Lallan. Bra var det, riktigt bra. HURRA!
/J
keep looking »