Distans

Jag skapar distans.
Medvetet.

Jag gör det för att skydda mig. Distansen fungerar som medicin, en sådan där som dämpar för stora svängningar i humöret och som gör själen mindre känslig. Eller vad vet jag. Jag har aldrig ätit någon sådan. Det är inte så att det svänger från svart till vitt, från högt upp till djupt ner. Nej, mer som vore jag något lite manodepressiv, men att den depressiva fasen är fylld av likgiltighet. Inför dig.

Jag skapar distans.
Medvetet.

Jag mår lika förbannat bra utan dig. Du gör mig inte illa. Absolut inte. Tvärtom. Du berör mig. Jag försöker bara värdera vilka av de saker som gör mitt liv skönt för tillfället, som är mest lönsamt i långa loppet.

Distans. Medvetet.

Du är ”allt” jag vill ha. Du är lika mycket allt jag inte vill ha. Smaka på den du.

Distans.

Jag lyfter armen. På en armslängds avstånd. Där vill jag ha dig.
Jag kan inte bestämma mig för vilken sida av handen du skall få. Den flata som säger stopp, eller handryggen som vinkar ”hit”. Men så länge armen är upp har jag lite tid. Tror jag. Jag vill ju leva i stunden. Jag gör det för det mesta. Det fungerar rätt bra, det är skönt. En armslängds avstånd.

Distans.

Ibland föreställer jag mig hur armen viker undan. Jag leker med tanken på vad jag skulle göra om armen inte fanns. Handen släpps fri från armen och går bakom din rygg. Det är dumt att gå bakom ryggen. Oärligt. Jag föredrar ju ärlighet. Kanske är det just det som skapar distansen. Den medvetna. Jag försöker bara vara ärlig. Mot dig. Handen bakom din rygg letar sig in under tröjan och smeker din rygg. Hårda tag för att verkligen känna. Kinden har jag mot din bröstkorg.
Jag blundar hårt och luktar på dig. Så välbekant men ändå så främmande. Handen lämnar ryggen och kommer fram ur tröjan. Letar sig uppåt och tar tag i ditt hår. Drar fingrarna igenom det. Blundar fortfarande hårt. Andas tungt. Åhh, så skönt. Så förbannat skönt. Du är allt jag vill ha. Du är allt, jag inte vill ha.

Min hand lämnar håret och vandrar längs pannan och ner över ena kinden. Upp igen. Nästa kind. Fram och tillbaka känner jag hur du ser ut. Jag tittar inte på dig. Jag bara hänger där mot ditt bröst och under tiden som min hand ser dig, hänger den andra armen längs sidan. Den är inte med. Det är bara jag och den distanserade armens hand. Du finns där. Men du är inte heller med. Du bara är. Du bara är, allt jag vill ha. Och allt det där jag inte vill ha.

Jag vill ha dig. Runt mig. Jag vill att du rör mig. Nej! Rör dig inte – r ö r mig inte! Jag tar upp min kniv. Den jag alltid har med mig. Jag börjar skära på toppen av ditt huvud och ner över ryggen. Försiktigt, försiktigt så bara huden lossnar. Jag står fortfarande med kinden mot ditt bröst och du bara står där. Du spelar huvudrollen, utan att agera. Jag jobbar försiktigt, jag vill ju inte skada dig. Jag gråter. Jag vet inte varför. Jag gråter tyst. När jag är klar viker jag din hud över mig. Bäddar in oss, hela mig och din framsida, i den. Jag känner dig. Jag vill känna dig över hela mig. Jag släpper kniven i golvet. Tar in handen. Armen följer med. Täpper till varje glipa så vi får vara ifred. Skapar distans. Till allt där ute.

Distans – medvetet.
(2009)

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *