Änglar…

Jag har varit under isen alldeles för länge nu. Trött och håglös – slut, helt enkelt.

I försök att inte isolera mig mer än jag redan gjort var jag på Pustervik igår, med Tora, och kollade på The Sleepers med Iraqi Bodies. På en helt tom scen skildrar fyra iranska killar genom dans och rörelse sina erfarenheter och upplever från krigets Irak. Smärtan, förtvivlan och ångesten gick rätt in i märgen. Upplevelsen i sig var positiv, det var alltså en fin föreställning.

Efteråt gick vi mot 2:a Lång för en öl. På vägen fick vi följe av Harriet och jag passade på att ta ut den där milersättningen från firmakontot, vilket jag borde gjort redan i december. Jag har ytterst sällan cash i plånboken men efter det låg där 3700:-.

Efter en öl och trevligt samtal tog jag för ovanlighetens skull taxi hem. Jag nyttjar mitt Chalmerskort på 16-bussen till max och traskar således oftast till den hållplats som ligger närmast, oavsett var i staden jag befinner mig. Inte snålt, snarare ekonomiskt. Tack vare det tyckte jag därför att jag kunde kosta på mig en taxi denna gång. I taxin betalade jag med firmapengar eftersom jag lagt ut för lite saker. Således tog jag inte fram plånboken.

När jag i morse skulle köpa en teaterbiljett över det där internättet kom jag plötsligt inte på de sista siffrorna i kortet och studsad därför upp ur sängen för att hämta plånboken. Tadaa! Borta! Jag letade igenom väskan och jackan fem gånger innan jag ringde Minitaxi för att kolla om den kunde ha åkt ur väskan eller jackfickan däri, men icke. Det konstiga är att jag ändå hade kvar det där goda humöret jag för första gången på evigheter vaknade med. Å ena sidan insåg jag att det inte tjänar någonting till att slänga sig på golvet och grina, eller vara sur. Den kommer liksom inte fram av det. Å andra att jag lärt mig att borttappade saker tenderar att dyka upp snabbare ju mindre negativ energi jag lägger på att söka efter dem. Snarare infann sig en känsla av att läget i i sig är surt men situationen i sig är rätt komisk. Efter veckor av leda var jag istället tacksam för att jag både somnat och sovit gott, vaknat utan hjärtklappning och ja, helt enkelt kände mig som mitt vanliga jag.

Efter att ha ringt och spärrat korten och skrivit ner en lista på vilka icke-spärrnödvändiga kort jag måste ordna på nytt slog jag en signal till restaurangen. De öppnar inte förrän klockan tretton, men ändå. Istället för att åka till jobbet som tänkt satte jag mig att plugga.

När jag gick in på hitta.se och kollade vilka nummer som kommer upp om man söker på mitt namn så såg jag att bortsett från firmans, jag har ju ingen hemtelefon, så fanns även Linus nummer med. Så, jag ringde därför honom och förklarade läget med plånboken. När jag sedan sa att hans nummer också kommer upp, troligen för att 3’s kundsidor inte funkar som de skall, mumlade han något om att någon ringt och frågat efter mig i morse. Efter som han ”sov” hade han svarat att det inte fanns nån sån där och inget mer. Tack för den du! Men jag fick numret och ringde upp.

Mannen som svarade berättade att han är tidningsbud på min gata och att han hittat min plånbok där jag antagligen hoppat ur taxin. Efter att hans fru haft det otroligt givande samtalet med min son satt han nu i bilen på väg till mig för att lämna plånboken. Med alla pengar kvar i! Skall jag skratta eller gråta? Jag hade tårar i ögonen när jag försökte lämpa på honom en femhundring, men han ville inte ta emot den.

Jo, jag hade också letat upp ägaren och lämnat tillbaka den, med allt där i och utan krav på hittelön. Jag hade inte heller tagit emot något även vederbörande hade propsat. Men ändå blir jag förvånat överraskad när människor är så ärliga. Förhoppningsvis känner han samma glädje som jag själv gör i att göra en annan människa glad.

Änglar, visst finns de!
J

One Comment:

  1. Jag har bokmärkt sidan och kommer att återkomma.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *