Inga regler utan undantag?

Mirza får ingen sjukpenning skriver Aftonbladet idag. Natten innan han skulle anmäla sig hos den där Arbetarförmedlingen fick han som vi säger i branschen – lungproblem – vilket gjorde att han var oförmögen, att under de följande två veckorna, studsa sig som en glad fisk.

Jag vill inte skriva om denna regels existensberättigande eller ej. Det finns förhoppningsvis en anledning till att den finns. Eller inte. Inte heller vill jag blanda in vare sig partipolitik eller sakpolitik i detta inlägg. Vad jag vill ha – är ett prejudikat!

Tänk dig följande: Du blir arbetslös. Du går direkt från sista arbetstimmen till Arbetsförnedringen för en anmälan. På vägen dit tänker vi oss att tre följande scenarion skulle kunna drabba dig:

1. Några hundra meter från AF möter du Helga 74 år, som helt enkelt fått spatt. Hon slår dig med sin käpp och träffar så illa att ditt öga blir rejält skadat. Du får tillbringa två veckor på sjukhus med mycket smärtlindring, oförmögen att föra en vettig konversation med omvärlden. Helga påstår att hon inte bar käpp den dagen ni möttes, att hon inte ens var ute. Eftersom hemtjänsten inte dök upp är det svårt att avgöra vad som egentligen kan ha hänt. Helga bör nämligen inte gå ut själv då hon är ostadig på foten och att hon tagit sig ner för trapporna själv låter otänkbart.

2. I samma kvarter möter du istället din gamla tjacklangare, som för tillfället tappat närminnet. Följden blir att han inte minns att du betalat den där mastodontskulden som du brottats med i flera månader; påminna honom om detta hjälper föga. Hans babianpolare, som har lite överskottsenergi tack vare en snetändning, möblerar om inälvorna i magen på dig. Fyra veckor på hospitalet och några vackra ärr blir resultatet.

3. I nästan exakt samma kvarter står du och väntar på grön gubbe. Vägen är hårt trafikerad och i ögonvrån ser du hur lille Egil släpper sin mors hand för att därefter springa rätt ut i vägen. Han snubblar och blir liggandes. En bil kommer i hög fart och det bådar inte väl, som man säger. Modern står med mobilen mot örat som vore hon av sten, och det enda som hörs från henne är ett bräckligt ”eeeegil”. Du kastar dig ut i gatan och får upp pojken. När du skall vända tillbaka följer inte foten med som det är tänkt och när du tittar på den tänker du att det faktiskt inte är alla som sår se sina egna benpipor sticka ut genom huden. Du är förvånad att det inte gör ont. Du har vett att släppa pojken och skriker till honom att springa till sin mor. Precis när du ser henne ta honom i sin famn får bilen stopp, bara en meter ifrån dig. Mamman, en känd bloggerska, hyllar dig till förbannelse och personalen på sjukhuset passar upp dig å det vildaste.

Kammarrättens formulering har, om jag tolkar orden rätt, stängt alla eventuella möjligheter till avsteg från denna regel.

Att någon av de ovan skulle kunna kompensera dig håller vi för högst otroligt. Pensionärer, pundare och bloggare tjänar ju inga pengar.

Kanske borde man börja sälja en ”På väg till AF”-försäkring, som täcker upp för de eventuella ekonomiska förluster till följd av oförutsedda, icke självförvållade händelser.

Häpp!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *