Tack – och adjö!

Jag anser mig vara rätt generös och jag köper gärna presenter till folk. Det vill säga, om jag hittar något speciellt, som känns rätt till just den personen. Sen spelar det ingen roll om det är fest eller vardag. Således kan jag komma på kalas utan paket. Anledningen är inte bara min ovilja till att spendera pengar på meningslösa saker ”bara för att”, utan även den trista inställning till gåvor som en del jag mött har. Jag tycker helt enkelt att folk som blir sura för att de inte får presenter en speciell dag, bara för att de blivit födda, har fel i huvudet. Ärligt talat – hade det inte varit roligare att få en present när man minst anar det.

För många herrans år sedan, då jag var ännu bredare i mitt skapande än jag är nu, sydde jag lapptäcken till många av de stackars barn som föddes i bekantskapskretsen. Oftast blev det med namn och födelsedatum, ibland med annan information som vikt och längd. Av förklarliga skäl kunde denna inte alltid överlämnas då vi såg det lilla våpet första gången. Ibland inte heller vid dopet. Detta beroende på att jag ville göra denna så pass omfattande tingest så personlig som möjlig. Ibland var det tiden som begränsade.

Så var det då dags. Ett flickebarn var fött och jag hade börjat planera täcket. Till dopet, det var på den tiden jag bevittnade dylika spektakel, hade jag inte täcket klart. Presentbordet dignade av gåvor och jag informerade den nyblivna mamman och pappan att täcket ännu inte var klart, men att det kommer när det kommer.

Det gick en tid efter dopet och av en händelse fick jag reda på att alla andra kompisar verkade ha fått ett tackkort. Jag vet inte varför vi inte fick något och det tar nästan emot att säga att det berodde på att vi inte givit någon present. Det tar nästan emot – men bara nästan – för det där gänget var fanatiska när det gällde presenter. Denna kalas- och presenthysteri var ett av skälen till att jag mer eller mindre undvek umgänge med dem för att till slut lät de rinna ut i sanden. De är säkert lika nöjda som jag med den utvecklingen. Men det kanske är så, att man skickar tackkort för presenter, och inte för deltagande. Jag vet faktiskt inte.

Jag fortsatte i alla fall sy på täcket – och tänkte att jag gör det lite ”mer” – och låter det på så vis bli en kombinerad födelse-, dop- och ettårspresent.

Ettårsdagen kommer och det blir åter dags för kalas. Stolt som en lärka överlämnar jag/vi täcket. Det absolut första mamman gör, är att hämta den blå dopboken (eller vilken jävla färg den nu hade). Därefter fattar hon en penna, bläddrar fram till sidan där alla doppresenter finns antecknade och skriver: Lapptäcke – av X, Y och xy.

Jag gick flera dagar och väntade på ett tackkort, men det kom inget, denna gången heller.

One Comment:

  1. Vanlligtvis betraktar jag mig själv som en lugn och sansad människa som har långt till vrede och ilska. Det ska mycket till innan jag brusar upp. Men när jag läste ditt inlägg blev jag genuint och grottmänniskolikt FÖRBANNAD! (här var jag till och med på vippen att dra till med tre utropstecken). Så beter man sig inte. Småsint, omänskligt, dålig hyfs, tjabbigt, tjaskigt, taskigt, snaskigt etc.

    För övrigt delar jag din uppfattning om att det är de oväntade presenterna som är de bästa. Fortsätt så.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *