Panik – Jag måste sticka!

Min första hemstickade raggsocka!

Jag gillar inte strumpor. Däremot älskar jag raggsockar. Grejen är att jag kan gå i det året om. Ull är underbart, helt enkelt. Inför förra praktiken letade jag febrilt efter raggisar i affärerna – men icke. Efter mycket letande på nätet fann jag en snubbe som gjorde på beställning, och det visade sig att han kunde leverera snabbt. Tyvärr slet jag ut dessa under praktiken och väl hemma igen funderade jag på att försöka lära mig sticka dessa ting själv.

Nu var det ju inte första gången jag tänkte det. Ibland kan jag vara snabb med att ta itu med nya saker, men detta har liksom legat som en surdeg som jäst dåligt. Mycket handlar väl om att jag inte gillar att följa recept, eller mönster i detta fallet. Bara tanken på att få till en häl har tagit musten ur mig innan jag ens börjat. Aviga och räta är väl inga problem och inte heller att sticka en halsduk eller handledsmojjar. Men sockar tarvar i alla fall någon slags passform Den installation jag lyckades får till när jag försökte göra handledsmojjar med fyra strumpstickor, var kanske konstnärlig i sin utformning, men knappast vad jag tänkt mig.

Ny praktikperiod börjar närma sig, precis som kallare årstid, och med det behovet av nya raggisar.

Av en händelse frågade jag i förrgår Sjöbjörnen om han visste någon som kunde sticka raggisar. Han berättade att hans gamla granne har garnaffär i Olskroken. Gå ner till henne, sa han. Den degen jäste desto snabbare. Jag bestämde mig redan på kvällen att ringa henne och fråga om möjligheten till en liten privatsittning fanns.

Efter gårdagens pluggstund tog jag upp telefonen och ringde.  Jovisst, svarade damen på min fråga, kom hit så visar jag dig. Eftersom jag visste att ett besök i en garnaffär antagligen skulle kosta på, både psykiskt och ekonomiskt, gjorde jag på stört den övningstenta som jag egentligen tänkt göra idag. Då kunde belöna mig själv med några stickor och lite garn.

Några timmar senare, efter att ha gjort övningstentan lugnt och sansat (faktiskt!), tog jag mig till 2Knit. Sedan tog hon fram ett enkelt mönster, visade hur jag skulle göra, bjöd på kaffe och kom med goda råd. Jag satt och knåpade en stund i butiken och insåg att jag faktiskt fixar det. Jag vill väl inte säga att det var så svårt, men hennes lugna och metodiska pedagogik gjorde nog sitt. Många kronor fattigare men med ett stort överskott på lyckokontot tog jag mig hemåt. Jag bestämde mig för att ägna kvällen åt att traggla hälar, så det skulle sätta sig ordentligt. Jag var slut i både kropp och själ när jag gick och lade mig. Nöjd, men framför allt tacksam, för att hon tog sig tid. Javisst, kan man väl tycka, hon får ju sålt garn. Men det är verkligen inte alla ställen man känner sig så välkommen på.

Morgonen har gått åt till att färdigställa en socka, och jag har till och med lyckats modifierat mönstret så den skall passa min fot ordentligt. Upplysningsvis så lade jag upp maskor i storleken två år. Jag började att lägga upp maskor motsvarande tio år, men drunknade i dem. Jag är rätt stolt över mig själv måste jag säga.

Nu skall jag vila mig en stund och sen får jag ta itu med den andra. Om jag mot förmodan inte skulle lyckas göra en till likadan, så kan jag kanske sticka ett litet band och sälja dem separat som pung- och snoppvärmare.

Pung- och snoppvärmare?

/J

Ps, man behövde inte traggla med fyra strumstickor utan jag använde Magic Loop. Fantastiskt käckt!

2 Comments:

  1. Hej på goa makis duktiga doter! Va bra du skriver också, det är massor jag skulle önska kommentera men fastnar förstås för snoppvärmaren;-) De fanns faktiskt på riktigt en gång. Kvinnor som var rädda om sina mäns ädla delar stickade dem och det var säkert gott att ha när man satt på timmerkälken en hel dag i bister vinterkyla.
    Allt gott!

    Svar:
    Hej Skogsfrun,

    Vad roligt att du tittat in! Det har blivit dåligt med skrivande senaste tiden, som du säkert vet, och ungefär lika dåligt med stickandet. Jag köpte två par sockar i reserv innan jag mönstrade på, så jag har klarat mig ändå. Men jag har faktiskt stickaten socke ombord. Det har gått så snabbt och varit så mycket lärdom, jobb och trevligt folk, så jag har inte haft vare sig lust eller tid. Vilket är gott nog :).

    Ta hand om dig!

  2. Jag är imponerad! I skenet av mitt eget misslyckande på handarbetets vädjobana framstår detta snoppvärmare som ett fullödigt mästerverk.

    Under fröken Systrängs inte fullt så milda och pedagogiska hand skulle den stackars mellanstadieeleven sticka ett par tumvantar. Efter en termin hade det inte ens blivit en tummetott. Det bidde ett armband. En centimeter brett. Typ. Men det var gult. Vansinnigt gult. Ungefär som en muterad kanariefågel.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *