Så har då äntligen kommit hem. Kingfishers Devon Rex Sydney, fortsättningsvis kallad Chiefen.
Hemresan gick utan problem trots fyra hundar i den lilla kupén. 30 cm ifrån ansiktet, hans om än inom nät, en söt liten mops. Ingen av dom gjorde minsta antydan av att märka av varandra. Väl hemma blev det en ganska kavat upptäcksfärd. Jag bar honom med ojämna mellanrum till kattlådan för att han skulle veta var den finns. Torrfoder knaprade han också i sig men vattnet fick stå åt sidan. Ganska snart, eller snarare så fort jag satte mig, tog han plats i min famn, alltid i det stora hänget som kallingbrallorna erbjuder. För att vara ärlig blev det mest vila under eftermiddagen och kvällen. För oss båda.
När My kom hem vid nio kvicknade han till lite för att utforska henne. Hon fick också äran att ge honom kvällsmaten. Blötmat. Den åts med god aptit. När vi inte långt senare gjorde oss ordning för natten och My borstade tänderna gick han in och satte sig i lådan. Jag blev barnsligt stolt över hans duktighet. Sen drack han vatten. Självklart fanns min undran hur natten skulle gå. Han hade piggnat till lite efter maten och sprang omkring och busade. Men när jag väl la mig på sidan kom han och la sig på min ryggsida, det enda stället med ull, och somnade där. När jag vaknade mitt i natten var han borta. Inte ett ljud. Jag tänkte att hade han varit missnöjd eller orolig hade han väl låtit detta höras. Nästa gång jag vaknade såg jag honom sitta i fotänden på sängen och titta på mig. När jag kallade på honom kom han och gosade ner sig i min armhåla. Sen sov vi en stund till.
Nu på morgonen har det lekts och jag har fått både torka ur ögongogg och lekt lite med nagelfilen på hans klor – utan minsta protest. Han bara ligger där och låter det ske. Nu sover han återigen i mitt knä – totalt oberörd över mitt knappande på datorn.
