En dag på sjön…

57° 28,7′ N, 018° 55,3′ E – Öster om Gotland– Regnblask

Färsk ananas, knäckebröd, rökt lax, stekt bacon, kokt ägg, rostat bröd med ost och apelsinmarmelad samt gurka. Apelsinjos och kaffe. Det är en frukost helt i min smak.

Jag lär inte svälta ihjäl här ute, det är ett som är säkert. Igår tvingade skepparn i mig en kaka efter lunchen. Till kvällskaffet blev det en till. Jag är ju inte direkt en kakmänniska men erkänner utan omsvep att banankaka inte är helt fel.
Jag deklarerade ganska tidigt efter min ankomst att jag inte kan baka, så fråga mig inte hur löftet att baka en morotskaka lämnade min mun. Jag har ju faktiskt bakat morotskaka med lyckad utgång fler gånger än jag misslyckats, men det är inget som känns tillräckligt stort för att skryta om. Jag tänkte att jag skulle tillreda detta bakverk så nära min avmönstring som möjligt och efter det att de lämnat sitt omdöme om mig.

De två senaste dagarna har jag nyttjat muskler som uppenbarligen legat i dvala under en längre tid. Attans vilken träningsvärk jag fått av att banka is och knacka rost. Som om det inte varit nog har jag sovit riktigt risigt, fram till i natt. Första två nätterna kom jag fram till att madrassen var för hård. Detta åtgärdades enkelt med att hämta en extra madrass. När klockan ringde 07.00 på min första arbetsdag ombord kände jag någon slags förståelse för de som gråter efter mamma och vill hem. Bortsett från sviterna av störd sömn kände jag av både hals och öron och det är verkligen helt stört. Mig veterligen har jag haft halsfluss/öroninflammation i storleksordning en gång, i hela mitt liv. Men fan att jag startar min karriär till sjöss med att mesa – skotta-hacka-banka-is-snö – det får bära eller brista! Och det bar. När jag gick in för lunch kände jag inte av några fysiska obalanser alls. Efter lunch fick jag nöjet att lära mig knacka rost. Med en nålpistol, kopplad till tryckluft, attackerar man rosten. Gåggles och hörselskydd var självklart. Precis lika självklart som jag efterfrågade andningsskydd nästa dag. Först trodde jag att jag blött lite näsblod under natten men sen insåg att det var ”rostsnor”. Det känns tryggt att kroppen fungerar som den skall och vet att främmande föremål som tagit sig ner i lungor med fördel skall kapslas in i slem. Jag har dock aldrig under hela mitt astmatiska liv, som innehållit en hel del slem, varit med om att det varit så segt att det fastnat och triggat kräkreflexen. Jag hoppar detaljerna. Vedervidrig känsla – munskydd på!

Gårdagen innehöll rostknack med uppehåll för nackmassage. Synd för dem att de inte har en riktig bänk ombord. Jag hade mer än gärna, som egen träning, givit dem massage lite då och då.

Vi vänta alla på att få direktiv om att få åka och lasta någonting, någonstans. Det börjar bli lite segt att ligga till ankars och det är det inte bara jag som tycker.

För allmän kännedom kan jag meddela att vi är 8 svenskar och 6 filippinare i besättningen. Det känns rätt bra att ”tvingas” använda engelska, jag lär mig nya små fackord varje dag. Sådant som jag inte lär mig på Chalmers.

Alldeles nyss blev jag varse att jag tagit fel kabel med mig till kameran. Jag svor redan när jag köpte den eftersom den kopplas med den nya, mindre usb-kabeln. Så löjligt att inte använda den som idag, i alla fall av de flesta jag känner, betraktas som standard, den som passar både telefon, extern HD, etc. Så tills jag löst det får ni hålla till godo med några smakprov tagna med mobilen.

Lev väl!
Joanna