60° 42,4′ N, 017° 25,4′ N – Gävle – Hyfsat väder.
Som den ”Deck Apprentice” jag är skola jag vara med på backen vid ankomst och avgång. Vid avgången från Riga stod jag färdigklädd att ge mig ut när Jimme kom lommandes och sade: ”Vad bra att du är kvar inne. Jag behöver dig i sjukhytten. 2:e maskinisten har ett jack i ögonbrynet.” Jo. jag vet att jag är sjukligt intresserad av det mesta som har med skador att göra så valet, om jag nu hade något, var inte svårt. Av med kläderna och iväg med Jimmie.
Hälften av arbetet med rengöring och rakning av ögonbryn hade Sergio ordnat själv redan tidigare. Ett plåster på ett 2 cm jack på det stället är väl inte det sämsta, men ganska onödigt, när det finns riktiga strippar att sätta på. Och strippa – det kan jag! Även om det inte tog så lång tid hade vi i alla fall hunnit lämna kaj när det var klart.
Fram emot gårdagens eftermiddag närmade vi oss åter Gävlebukten och i väntan på att vi skulle ankomma plats för ankting fann jag My på tjatten. ”Gustav är på sjukhus” inledde hon med. ”Säkert!” svarade jag. Och så höll vi på en stund, tills jag helt enkelt blev övertygad om att det inte var ännu ett av de roliga små skämt mina barn någon gång då och då försöker lura mig med. Vid ett tillfälle för några år sedan ringde den yngre av mina söner, efter att jag pratat med dem båda och försökt medla i en tvist dem emellan, och skrek förtvivlat att den äldre höll på att slå honom. Fan vad jag svor när jag hörde att de inte längre kunde hålla sig för skratt. Ungjävlar!
I alla fall…. Gustav har, i ett försök till någon form av kreativ skidåkning, ådragit sig i två frakturer på nyckelbenet. Grattis! Nu är det ju inte så mycket jag kan göra åt det här ute, men det är klart att jag bekymrar mig för hur han skall klara de praktiska momenten på praktiken. På måndag skall han in till Mölndal för en bedömning huruvida det behövs opereras eller ej.
I övrigt har jag idag fått provköra kranen och jag lyckades, utan större problem, att få kroken i gungning. Jag såg allt att Ramon skrattade gott när han gick förbi. Men Lasse, båsen och tillika min utmärkte handledare, är mycket förstående och pedagogisk. Nu skall jag byta om till träningskläder och därefter förgylla Skeppar-Lasses tillvaro. Min spelteknik vid pingisbordet förlänger hans livslängd med flera år verkar det som. Och det bjuder jag med glädje på!
Lev väl!
Joanna
Vänligen lämna en kommentar….. står det.