Ibland undrar jag vad som hänt med mig. Om jag blivit sjuk, eller rent av tappat någon del av hjärnan.
För några veckor sedan, när vi höll på att ankra, var mina glasögon på väg ner i det stora blå. Jag hade fått i uppdrag att kolla ankarkättingen och eftersom jag inte begåvats med någon längre längd har jag svårt att kika över relingen. Lättast är att böja sig ner och titta ut genom de där öppningarna i fartygssidan. Denna handling startar varje gång en association som jag inte tycker är så väldans långsökt. Hålet kallas klys, som även har betydelsen trång öppning. För er som någon gång behövt lite hjälp på traven med att tömma tarmen vet säkert vad en klysma är. När jag då stoppat ut huvudet där och fantiserar om hur det skulle vara att ramla igenom, inbillar jag mig att det måste vara så det känns för det som kommer ut efter nyttjandet av dylikt medikament. Ut genom ett trångt hål och rätt ner i vattnet. PLAFS! Men nu var det inte mina sjuka associationslekar jag skulle skriva om.
Hur det nu var så funkade det alldeles utmärkt att kolla efter ankarkättingen genom klyset. Allt funkade bra tills dessa att jag skulle dra in huvudet. Om jag säger Emil i Lönneberga så får ni en liten vink om hur jag kände mig. Till skillnad från Emil så satt jag inte fast, mitt dilemma låg i att när jag försökte dra ut huvudet så gick skalmen på glasögonen emot kanten och började glida av. Det var för trångt för att jag skulle kunna stoppa in vänsterhanden och högerhanden, som befann sig på samma sida hålet som mitt huvud och höll i strålkastaren, var lite för oflexibel för att vara till hjälp.
Där satt jag, i värsta obekväma ställningen, och försökte göra yttepytterörelser för att få ut huvudet. Till slut lyckades jag hålla emot med strålkastarhanden, samtidigt som jag smög in med vänsterhandens fingrar, vilket gjorde att jag kunde vinkla ut huvudet med glasögonen i behåll.
När vi kom upp på bryggan igen berättade jag för Peter vad som hänt och avslutade med ”Jesus vad jag hade skrattat om de åkt av!”. Han tittade på mig och frågade om jag verkligen skulle ha skrattat och jag svarade ärligt att det hade jag. Situationen är ju grymt komisk och vad fan har jag för att bli arg? Han formade ett läte som jag tolkade som ett tvivelaktigt skratt och sen pratade vi inte mer om det. Jag roar mig själv med att tänka mig tillbaka när jag behöver piggas upp och det funkar utmärkt.
Nåväl. I går kväll satt jag och skrev klart en del grejer, bl a avslutade jag inlägget från den 22 februari. Det sista jag gjorde innan jag gick ner för att kika på L.A. Ink var att starta överföringen av filen till webhotellet Sen uppehåller jag mig där nere för middag och tv-tittande och kommer inte upp förrän efter Beck. Då har batteriet i datorn tagit slut och datorn således stängts av. Det är i sig inget konstigt, mer än att jag bara för några dagar sedan kollade inställningarna för att få den att gå i viloläge. Uppenbarligen är det något som är kukut där eftersom den, trots rätt inställningar, inte gör det.
Jag startade upp den och öppnar webläsaren för att kika så uppdateringen gick som den skulle. Då inser jag att jag glömt lägga in koden för kommentarsfunktionen. No big deal, tänker jag, och öppnar programmet. När jag skall sno kod från ett tidigare inlägg så ser jag att det enda som finns där är det jag precis lagt upp samt det föregående om Kielkanalen. De andra är borta! Jag kikar på nätet och inser faktum – Tadaaa! – inläggen ÄR borta! Det enda som finns kvar är rubrikerna.
Haha! Så det kan gå. Jag orkar inte ens bli sur, ledsen eller arg och det är det som förvånar mig. På senare år har jag generellt slutat att bli rasande arg när något går åt pipan. Helt kukut är det förvisso men som sagt, det är roligare att skratta åt det än att gråta.
Nu skall jag äta frukost! Framtiden får helt enkelt visa om jag lyckas komma tillrätta med de försvunna inläggen eller ej.
Puss o kram!
Joanna