La Pallice, Biscayabukten, Frankrike
Ibland när jag hör uttrycket ”man får vara nöjd med det lilla” tycker jag att jag kan förnimma en aning Eau de Jante i luften. Det känns som att man inte skall göra för stora anspråk, inte gapa efter mycket eller, att man inte anse sig förtjäna bättre. Ytterligare ett perspektiv är att man, av olika omständigheter anser sig tvingad in i en tillvaro där man får nöja sig med det lilla. Jag tycker inte man skall vara åpen, men lite måste man ta för sig här i livet. Själv. Ingen annan kan göra det åt dig.
Något som jag tycker är av vikt däremot, det är att kunna glädjas åt det lilla. Att ta vara på och kunna uppskatta även små och vardagliga händelser. Men nöja mig med dem, icke!
Jag har mål, drömmar och visioner, kanske inte så stora, men de är mina och jag känner mig nöjd med dem. Jag saknar inget i egentlig mening. Jag njuter av, och tar ofta vara på, de små upplevelserna. Det slutgiltiga målet är, hur hemskt det än må låta eller vara, döden. Har du blundat för det så är det dags att öppna ögonen – NU!
När man kommer till insikten att resan är målet har man redan tagit hem en viktig etappseger. Ju fler etappsegrar i bagaget när man dör desto mindre bitterhet i detsamma, tror jag. Man må vara arg, ledsen eller besviken av många anledningar. Förhoppningsvis är det endast ett temporärt sinnestillstånd till följd av en specifik händelse. När dessa tillstånd övergår i att bli kroniska tycks dock botemedel vara långt borta. Ju mer bitter en människa är desto svårare verkar hon ha att se glädje i små saker. Paradoxalt nog verkar det vara just denna grupp som tagit på sig den betungande livsuppgiften att ”nöja med det lilla”. Var på vägen mot Bitterfitta City försvann förmågan att göra egna val och ta ansvar över sitt eget liv?
Att ta hem en etapp är inget man skall skjuta upp eller vänta med, du vet faktiskt inte när du klipper målsnöret. Krasst sett kan vi alla ha ett blodkärl i huvudet som hejsvejs bestämmer sig för att brisera. Kanske inte just nu. Men kanske om en minut, eller en timme. Eller varför inte på självaste julafton. Händer det inte dig kanske det händer någon som står dig nära. Så är det bara.
En del upplevelser behåller jag medvetet för mig själv, som en liten hemlighet. En annan sort är de som är så subjektiva att de inte går att förmedla utan att få armarna korsade i en vit beklädnad som är lika aktuell varje år, men som aldrig syns på catwalken i Paris. Sen finns de de där som i alla fall jag vill dela med mig av.
Under dagens resa såg jag tre tumlare hoppa i kör. För den vane sjömannen är det säkert vardagsmat, för mig var det första gången. Vilken mäktig syn!
(Bitterfittan svarar: Tumlare? Är det inte sådana som fastnar och dör i fiskenäten. Eller är det tonfisk? Strunt samma, det är fruktansvärt i all fall, man borde inte få fiska med nät!)
En stund senare i solblandat regn såg jag den färgstarkaste regnbåge någonsin. Jag stod mitt på däck med fören i rygg. Den började till vänster, akter om bygget och gick den hela vägen bakom bygget och fram till relingen, strax framför där jag stod. Den var ungefär en trekvarts cirkel, regnbågen är ju egentligen en cirkel, och resultatet blev att det såg ut som om den låg över Prospero i långskeppsled.
(Bitterfittan svarar: Alternativ 1. Jaha? Hur tänker du då? Alternativ 2. Jag har aldrig sett regnbågen på riktigt.)
När vi slutligen närmade oss La Pallice satt jag, i väntan på att vi skulle nå kajen, på en pollare på backen. Jag tittade ut över Île de Ré, en ö med vacker strandkant som vågorna just lekte med. Det vackra landskapet och duggregnet i ansiktet gav mig en känsla av liv. Jag lever, jag lever, jag lever! Jag kunde verkligen haft det sämre. Vad som skulle kunna varit bättre än det, i just den stunden, det vet jag i ärlighetens namn inte.
(Bitterfittan svarar: Ja usch, det regnar här också. Det är så grått, har regnat hela dagen… det verkar inte vilja sluta!)
Meningen med livet är att finna just meningen med livet, och att ha så rolig som möjligt under tiden.
Joanna