”Helsinkki Traffic, Helsinkki Traffic – Tärnhav.
This is Tärnhav, now entering your monotoring area from the west. We are 13 POB, our draught is 8,52 m and our cargo is 10918 MT of Dangerous Gods, Class 3.”
Det var det jag rapporterade igår kväll, när vi kom in i Helsinkki traffics VTS-område. Och det är väl så det kommer låta till som tätt. Tärnhav kör för Neste och de mesta lastas och lossas i finska hamnar. Vi har just tagit lots och är på väg in till Porvoo. Här skall vi lossa det vi lastade i Naantali. Där lastar igen vi på studs och skall sen faktiskt göra en sväng till Norrköping.
Besättningen som består av 13 man, inklusive mig då, är till största delen filippinare. Skepparn, en motorman och överstyrman (öst) är svenskar. Nuvarande chief är dansk.
Allt är bara fint men det är inte utan att jag saknar Vikingland. Jag drog precis iväg ett mail till Kapten Jonas, som fyller år idag. Och jag vet att de grillade och hade kalas igår och ryktet säger att karaoeesång hördes genom skotten. Men det är egentligen inte med vemod eller sorg jag längtar efter och tänker på det. Det är med värme.
Spontant känns tankerbranchen mer stressig, det är snabbare ryck och mer papper och dokument som skall skickas runt. Det är mer restriktioner eftersom man har brandfarligt last ombord och precis som på Prospero är kamera/mobil förbjudet på däck.
Jag går 8–12-vakten men nuvarande östen Martin tänker som jag, att det är bättre att vara flexibel och vara med när det händer.
Jag har en fin hytt med skön säng och denna gång har jag fått både soffa, skrivbord och soffbord. Dessutom har jag en rumskamrat.
Strax innan jag åkte köpte jag en ny resväska. När jag efter surströmming och clubbesök kom hem och skulle till att packa, låg han där under fodret och tittade så milt på mig. Vad skulle jag göra? Lämna honom hemma med två tonåringar? De klarar ju inte ens av att vattna de två blommor jag har. Han fick helt enkelt följa med.
Nu står han på mitt skrivbord med en nystickad mössa och visar mig skeppstiden (vi kör finsk tid ombord).
Så hur det än blir, så kommer jag i all fall inte känna mig ensam. Wolfgang the dog finns vid min sida.
Fridens!
/J