Hantverkarna (Stadsteatern)
I går var jag och Sjöbjörnen på Stadsteatern och såg Hantverkarna. Vi har nämligen begåvat oss med var sitt abonnemangskort för studenter, och tänkte med det försöka få några stjärnor i kulturhimlen, avdelning teater. Å sen fanns det väl någon tanke om att det kunde vara trevligt och roligt också.
I går var vi då och såg Hantverkarna. En viktig sak hade gått mig förbi och kanske Sjöbjörnen undrade, då vi efter föreställningen flanerandes ner för Avenyn diskuterade det vi nyss sett.
Joanna: ”Jo, det var underhållande. Skönt att det inte lades någon tid på att reda upp kring de döda. Men, kanske lite för mycket på gränsen till fars, för min smak.”
Sjöbjörn (ungefär i stil med): ”Ja, men då kan man ju säga att de har lyckats med det i alla fall. Att vara en fars alltså.”
Joanna: (tyst, funderande)
Det var först idag när jag såg en sådan där stor reklamaffisch som det gick in helt och fullt, att Hantverkarna faktiskt utger sig för att vara en fars. Kanske var det så att jag skulle missa det innan, för att ta mig dit. Farser är nämligen inte det jag prioriterar högst.
Ja, det var underhållande och trevligt, men det är ju ingenting jag kommer minnas som något mästerverk direkt. Jag tycker fars är, generellt sett, rätt ytligt och glättigt och tanken på alla dessa sommarspel som går runt om i landet får det att vända sig i magen på mig. Möjligen om jag återigen skaffade en råtta, att den skulle kunna få heta Poppe. Eller Stefan och Krister om jag skaffade två.
Efteråt gick vi och drack en slurk på Chez Ami. Det var så många unga människor där så vi knappast påverkade medelåldern nämnvärt trots att vi antagligen var dubbelt så gamla. När jag kom hem frågade Gus om jag vart på ”Chez”. Jag svarade ja något konfunderad eftersom jag inte kunde minnas att jag skrivit det i sms’et när jag bad honom kolla upp nästa buss från Vasaplatsen. Han svarade då att hans polare var där och sett mig.
Brukar det inte vara ”vuxna” som skvallrar om att man sett ”barnen” ute på stan? Ja, om knappa tre månader kan det vara Gus som sitter där. Jag tror jag får hålla mig till Jazzå, där är det tryggt och behagligt och man blir antagligen inte betraktad som pensionär.
Nej, dags att jobba vidare så jag blir klar innan det är dags att avgå till nästa föreställning. Man kan tro att det slagit över helt, men ibland blir det helt enkelt bara mycket kultur på en gång.
Fridens!
J