Jag vet. Jag vet att en del tycker jag är avig. Avig för att jag ibland inte gillar det som varje normal människa borde tycka är fantastiskt roligt. Eller inte ens kan låtsas tycka att saker är roliga, även om jag inte tycker det. En Fröken Motwalls, helt enkelt.
Jag har tidigare skrivit att det löjligaste jag tycker man kan göra är att åka flak. Jag är beredd att revidera det påståendet. Det finns ett spektakel till som nog måste få dela den placeringen. Nämligen möhippor. Det må vara en mö inblandad, men hippt är det då fan inte.
Jag läste för några veckor sedan i Expressen att kraven på nämnt spektakel har ökat, och att det ibland handlar om sådana summor så alla inte kan vara med.
Budgeten för en svensexa eller möhippa verkar kunna vara hur stor som helst i dag. Vissa påstår att tusen kronor per person är ett absolut minimum. Andra menar att det inte räcker långt. Om det är ett gäng på femton tjejer är 1000 kronor per person ingenting för en hel dag. Ofta lägger de mellan 2000 och 2500 kronor var, säger Fredrik Möller som driver Möhippestudion i Stockholm.
Ohhh! Jag ryser. Jag ryser redan vid tanken på att lägga pengar på du vet vad. Nu har jag ju inga planer på att gifta mig igen, men om – jag säger bara OM – så tänker jag med mina bara händer slå ihjäl de så kallade ”vänner”, som av någon anledning skulle få för sig att ordna något dylikt*.
Möhippan och svensexan är ett sätt att dra ut på njutningen och bygga upp förväntningarna kring själva bröllopet, menar Micael Dahlén, professor i företagsekonomi på Handelshögskolan i Stockholm:
– Vi styrs så mycket av våra förväntningar och njuter många saker i livet innan de sker. En fantastisk möhippa och svensexa sätterförväntningarna på ett fantastiskt bröllop, förväntningar som man kan njuta av längre än och oavsett själva akten.Att bygga förväntningar blir en viktig del i att verkligen få ut maximal lycka av bröllopet, för själva bröllopsakten är ju över i en blinkning och vardagen kommer alldeles för snabbt tillbaka.
Mitt spontana förslag är istället att folket lägger dessa pengar i en fond till kommande parterapi, eller semester för de tu, när den där vardagen blir allt för vardaglig.
Hur som helst så har jag ju faktiskt deltagit i möhippor. Vid båda tillfällena blev den blivande frun för full för att kunna avsluta dagen på ett anständigt sätt. På den ena hade de som planerat kalaset haft osmakligheten att hyra in en manlig strippa. Så jävla patetiskt.
Sen har vi den där möhippan som jag valde att inte delta i. Planeringen av tillställningen infann sig vid en tidpunkt då jag arbetade. Således inte kunde vara med. Till saken hör att själva bröllopet skulle gå av stapeln en lördag. Men inte vilken lördag som helst, såklart. Fotbollslaget, där jag arbetade som skadeansvarig och massageterapeut, skulle spela mot kommunens andra stora lag; en begivenhet som inte utspelat sig sedan Jesus gick i shorts. SIF hade lirat i division ett några år men tröttnat och jobbat sig ner i trean.
Derbyt var således årets höjdpunkt och ingenting jag ville missa. Dessutom är denna typen av match som gjorda för skador, då det tenderar att bli ganska tufft spel. Samma jävla dag gick även Göteborgsvarvet av stapeln och min dåvarande var sedan länge anmäld. Således tackade vi båda ja till inbjudan, med reservation för att vi skulle komma lite senare. Vi avböjde även att det skulle sparas mat, ty jag är av den åsikten, att om jag väljer att inte vara där när det serveras, så får jag stå mitt kast.
Hur som helst. Tjejen som var höll i trådarna kring för möhippan ringde när planeringen var färdig och meddelade mig hur det skulle se ut.
Först skulle det ridas islandshäst. Typiskt. Jag är nämligen en sådan där besvärlig pälsdjursallergiker. Nämnt kreatur utlöser i de flesta fall astma i min klena luftrör och spontant kändes det inte aktuellt, att genom empiriska studier testa, om så skulle vara fallet även denna gång. Så synd, kvittrade tjejen. Eller hur, tänkte jag.
Men, fortsatte hon. Du kan ju sitta och vänta på oss, utanför stallet, eftersom vi därefter hade tänkt oss att picknicka ute på ängen. Typiskt, tänkte jag, medan jag lite urskuldrande talade om att det inte heller var någon bra lösning. Enkom för att kunna vara riktigt kinkig i fall som det här, hade jag några år tidigare tagit en tredagarskurs i hypokondri. På den kursen fick vi välja en åkomma att dras med och jag bestämde att extrem solallergi skulle kunna vara både charmigt och imponerande. Det är ju inte så många med min hudkulör som har det – så vitt jag vet. Jag ville ju liksom sticka ut lite.
Problemen i samband med denna åkomma var att jag inte kunde vistas ute särdeles långa stunder. Det kunde fungera någorlunda om jag kletade in ansiktet i solskydd jag fått utskriven på licens, Mexikos största sombrero samt tröja med hög polokrage, ett plagg som var föga populärt det året. Vet du dessutom hur svårt det är att få tag i tröja med polokrage i början av april? Då väntan och pickning troligen skulle blir för länge under solens strålar, på en och samma dag, så jag sa att jag får hoppa det. Så synd, kvittrade tjejen. Eller hur, tänkte jag.
Hur som helst blev jag nu snabbt upplyst om att nästa moment minsann skulle vara inomhus, och att det var jättebra om jag kunde vara med då. De hade nämligen tänkt att blivande frun skulle få sig en spa-behandling. Det lät ju verkligen trevligt – en stund i alla fall, tills tjejen glatt talade om att det var jag som skulle stå för den behandlingen. Jag skulle alltså massera och ansiktsbehandla blivande frun, medan de andra satt i soffan och pimplade vin – NOT! Alltså, det kan låta drygt och snålt men hade de bara frågat innan, om jag hade kunnat tänkt mig att göra det, så hade det varit en annan femma. Men att sitta och planera in det utan att ens höra av sig och fråga, det suger.
Det var inte populärt men jag sa – tack, men nej tack! Till hela spektaklet.
Nåväl. Slutligen infann sig då dagen för självaste bröllopet. Jag och min dåvarande kom alltså lite senare, som vi tidigare annonserat. Till råga på allt hade de ändå sparat mat. Första timmen satt vi därför och petade i maten, obekväma och stinna som sälar, efter att ha drivit i oss någon specialitet från GylleneMåsens fantastiska meny.
Så var det då dags för tal igen. På tur – ”Möhippegänget”.
Sällan har jag varit med om något så tragikomiskt i verkligheten. Tjejen inledde med ”Vi i möhippegänget…” och sedan gled hennes blick med ett självgott leende över alla de som varit med, som för att visa vilka de var. Hur som helst så avslutades denna glidning vid ena bordsänden, där jag satt. Men då hade blicken övergått från varmt leende till något som mer liknade avsmak. Jag vet inte hur många gånger denna scen utspelade sig, men det var i alla fall tillräckligt många gånger för att orden ”vi i möhippegänget” fortfarande ekar i huvudet när jag hör eller läser om möhppor. Jag tror att hon ville få mig, och kanske de andra också, att förstå – att jag verkligen inte hörde till det fantastiska möhippegänget.
Tack och lov!
/J
*Upplysningsvis blev jag inte utsatt för möhippa då jag som 21-åring beslöt mig för att ingå äktenskap. En bidragande orsak var säkert att Linus var tre månader och det underbara faktum att jag ammade. Dessutom var jag noga med att inte tala om hur min agenda såg ut, så man inte på något sätt skulle kunna veta när och hur jag var tillgänglig.