Erzebeth – en hysterika

Onsdagen den 5 november vaknade jag med en klump i magen. Jag var glad och förhoppningsfull, såg fram emot såväl själva tågresan som de kommande dagarna på campus i Karlstad. Alltså, jag vaknade faktiskt med en klump i magen. Bokstavligt talat. När jag slängde av mig täcket för att gå på toa såg jag en bula på magen. Vi tittade på varandra. Jag brukar ofta prata med mig själv, och då i första person singularis. Här kände jag mig dock nödgad att tilltala bulan – trots det uppenbara att vi huserade i samma fysiska kropp – i andra person singularis med ett ”ursäkta mig, men vad fan gör du där?”. Jag fick inget svar. Jag petade på den en stund med ett och annat ”hallå, hör du mig”, som vore den en medvetslös kropp jag funnit på gatan. Jag konstaterade att den inte på något sätt gjorde ont och gick därefter och kissade. Sen gjorde jag kaffe. Sen återgick jag till sängen för att i alla fall få njuta en liten stund av kaffet i sängen – dagens meditativa höjdpunkt. Tåget skulle gå kvart över sju och som tur var hade jag packat klart kvällen innan. När jag la mig igen upptäckte jag att bulan inte syntes lika mycket. Efter en stunds ytterligare palpering kunde jag konstatera att klumpen var kvar, om än något längre in. Knytnävsstor ungefär. Kunde det vara förstoppning? Magen hade ju varit i ypperligt god form senaste tiden. Jag tycker mig ha rätt god både kroppskännedom och kroppsuppfattning men jag får vara ärlig och säga att jag var en smula konfunderad. Jag tänkte att om det inte gör ont så kan det väl ändå inte vara akut och gjorde mig således klar för tåget. Nyfikenheten fick mig dock att dra iväg ett sms till en vän som är specialiserad allmänläkare. Jag skickade dock ingen bild. Naturligtvis kunde hon inte ställa diagnos med ”bula på magen” som enda ledtråd. Jag fick dock några tänkbara alternativ. Cysta. Förstoppning. Bråck. Jag ankom således Karlstad lika oförstående som jag inledde resan. Under dagen kände jag mig en smula yrslig, men det tillskrev jag den blodtryckssänkande medicineringen som jag precis påbörjat. En biverkning av blodtryckssänkande medicin är enligt bipacksedeln – tro’t eller ej – lågt blodtryck.

Andra natten, när jag låg sömnlös på mitt hotellrum, ägnade jag mig åt att googla ”bula på magen”. Jag fick en bildträff som gav mig gåshud – en tjej, liggandes på rygg med en likadan bula! När jag läste texten där hon undrade lite om det var livmodern som kunde vara så stor så tidigt i graviditeten fick jag yrsel igen. Denna gång kunde jag inte tillskriva yrseln min nya medicin. Istället kände jag ett stort behov att kolla om jag kunde känna trådarna från hormonspiralen. Jag fick en ny insatt i mars förra året och barnmorskan kämpade en god stund med att få den på plats. Jag tänkte att det kanske hon faktiskt inte fick ordentligt, även om trådarna kändes ett par veckor efteråt, och att den nu obemärkt smugit sig ut. Jag letade en stund. Jag hittade inga trådar. På fredagen ringde jag Länsförsäkringar, där jag har min sjukvårdsförsäkring, och frågade om råd. Jag kände mig lite löjlig när jag förklarade läget: att jag har en bula på magen; att den syns mer när blåsan är fylld; att magen funkar som den skall; att jag googlat och hittat en bild på en tjej som ser likadan ut och att det verkar vara hennes livmoder som syns; att jag förvisso skulle kunna vara gravid men att jag med vis av tre tidigare graviditeter, om än länge sedan, inte kände några andra tecken. Jag fick en tid till gyn på Carlanderska på tisdagen. Nästa samtal blev till F. Vi hade bestämt att han skulle fixa käk och möta mig på Centralen och hänga med hem till mig. Det var med lite nervositet jag förklarade att det kunde vara lämpligt att komplettera fredagsmyset med ett gravtest. Även om vi båda mer eller mindre outtalat inte är i närheten av att vilja ha några fler eller gemensamma barn kändes det lite stönigt – tänk om han tror att jag kanske vill behålla, eller om HAN plötsligt skulle säga att han vill. Typ. Men ändå inte. Gravtestet var negativt. Jag visste inte om det var bra eller dåligt. På söndagsmorgonen körde jag åter min vanliga morgonrutin, som efter onsdagen utökats till kaffe med magpalpation. Och bilddokumentation. Efter några timmar började jag dock få ont. Ganska rejält ont.

Här kan det vara läge att slänga in lite historik, och det var svårt att få det kort om jag skall bli klar idag. Senaste åren har jag haft en del fysiska problem. Svanskotan fick sig några törnar vid tre tillfällen för ungefär fem år sedan, till det en bilkrock och några ofrivilliga ”kroppsövningar” – som inte varit vare sig vackra eller behagliga. 2011 upptäckte jag stavgång och blev mycket bättre. Sen har det varit överkomligt och kom jag igång med bålstab som tog mig vidare till bland annat spinning och lite mer avancerad styrketräning i grupp. Sen började mitt vänstra ben började konstra i maj 2013. Vaden var ”konstig”, jag tappade känseln och upplevde att jag inte hade ”kontakt” med musklerna. Jag kunde styra benet i stort, men det svarade inte som jag ville. Jag kunde vardagscykla, men att köra ett fokuserat spinningpass gick inte. I augusti var det så kasst att jag gick dåligt. Men jag hade ingen direkt smärta. Inte i benet. Däremot kände jag känt av ländryggen. Jag fick tid till ortopeden på Carlanderska, som inte hittade några uppenbara fel och remitterade mig till en neurolog. Han föreslog dock en MR av ländryggen ”mest för att bekräfta att det inte är något diskbråck och motivera remissen till neurologen”. Nu visade det sig att jag hade två små diskbråck, som enligt honom inte torde ge de besvären jag hade. Jag kom till neurologen. Hon konstaterade att benet inte var helt okej ochordnade remiss för en MR hjärna och ett antal neuromuskulära tester. Hjärnan var i gott skick och muskler och nerver till benet likaså. Jag fortsatte med min träning, nu mest bestående av bålstab, pilatesliknande övningar och lätt styrketräning för ben, eftersom benet inte fixade explosiva okontrollerade rörelser. Jag blev kanske inte mycket bättre, men inte heller sämre. I mars fick jag plötsligt, lagom till tre dagar innan jag och F skulle flyga till Paris, en smärtade vad och en gnutta känningar av att benet inte var med mig. Sjuksköterskan på Länsförsäkringar undrade om någon uteslutit propp och efter lite lirkande fick jag en akuttid på Citysjukhuset. Av de prover som togs var det ett som indikerade att propp inte kunde uteslutas, vilket i sin tur renderade i en remiss till akuten på Sahlgrenska. Ultraljud av hela benet visade att där inte fanns nån propp och jag kunde spatsera omkring hyfsat anständigt i Paris med F vid min sida. Kardiologen på Cityakuten hade mumlade något om att det faktiskt skulle kunna vara mitt diskbråck som spökade, och jag fick redan dagen efter en ny tid till ortopeden. Tillbaka på ruta ett ungefär. På frågan om det kanske är läge för operation eftersom jag ändå haft problem ett tag svarade jag nej tack – här skall köras rehab minst ett halvår innan jag ens tänker tanken. Under hösten började smärtan i ländryggen tillta. Den blev jävligt ilsk. Men jag har jobbat som en gnu hela året och var ute och seglade matros hela sommaren – på min semester från Chalmers och mellan mina anställningar på T&L, och således har träningen från juni till slutet av augusti fått lida. Vilket skulle kunna förklara mer ont. I början av oktober, när jag för första gången fick stanna hemma från jobbet på grund av att jag inte orkade vare sig stå eller sitta, sa jag till F att det känns annorlunda. Som mensvärk. Kanske. På grund av hormonspiralen har jag inte haft mens eller koll på hormoncykeln de senaste 20 åren. Jag har också tänkt, och här måste jag ge mig själv en käftsmäll för att jag inte lyssnat på min kropp, ”det är nånting i mig som känns konstigt”. Jag har i synnerhet tänkt den tanken när jag cyklat, och framför allt över klaffarna på Göta Älvbron. Då det har liksom ”bumpat till” någonstans där inne.

Tillbaka till nu. Jag har alltså haft ungefär lika ont tidigare. Men aldrig i sällskap av en stor bula på magen. Så jag tänkte att det kanske är lika bra att följa sköterskan råd då jag fick tiden till gyn på Carlanderska, att söka akut om det blir värre. Jag kommer hyfsat snabbt in och upp i stolen. Den fantastiska dr C kör upp ultraljudsstaven och börjar lite mumlande fråga mig, medan hon vrider och vänder i olika vinklar, om jag inte vet om att jag har myom på livmodern. Jag svarar nej. Jag minns inte här och nu om jag då visste vad myom egentligen är. Hon undrar om jag har varit gravid, och när jag svarar att jag har tre barn så ser hon lite frågande ut. Följdfrågan är om det gått bra, om jag haft missfall eller problem med stora blödningar. Jag svarar ja och nej och nej. Jag tillägger att det enda ”problem” jag kan koppla till livmodern är att barnmorskan hade svårt att sätta in spiralen, när den skulle bytas tidigare under året. Att hon kämpade säkert en halvtimme och faktiskt frågade om jag vill att hon skulle sluta då det rimligen borde kännas en del. Jag bad henne fortsätta eftersom jag inte trodde det skulle vara roligare att dra ut skiten och tvingas komma tillbaka och göra om samma sak något senare. Jag passade på att fråga dr C om spiralen, och hon konstaterade efter lite letande att spiralen, inklusive trådar, satt inne i livmodern. Den har ”växt med” myomet, som antagligen skulle fortsätta växa tills jag hade kommit i klimakteriet. I mitt fall rekommenderade hon en total hysterektomi – alltså ta bort hela livmodern. Myomet mätte hon till ungefär tio centimeter. Möjligen kunde det vara flera. Upplysningsvis är myom inget ovanligt. Det är per definition en godartad tumör i muskelvävnad och jag kan lova att det finns hur mycket som helst att läsa på nätet. Jag rekommenderar att bildgoogla om du är nyfiken på hur ett myom ser ut. Men, jag tror på en blandning av klinisk information i kombination med berättelser av sådana som råkat ur för det själva. Till exempel I bend I don’t break. Jag tror att var tredje kvinna i fertil ålder har myom. Men de växer normalt väldigt långsamt. Tio centimeter betraktas som stort. De kan ställa till det med stora blödningar om de sitter inne i livmoderhålan och vara i vägen vid graviditet eller rent av försvåra möjligheten att bli gravid. Jag har alltså varit lyckligt ovetandes. Dr C meddelade att jag torde få en operationstid inom tre månader, och troligen närmare en än tre, men att jag skulle bestämma själv om jag vill ta min tid på Carlanderska för att se vad de skulle rekommendera. Tills dess var det bara att lindra eventuell smärta med full dos smärtstillande. Smärtan kommer när myomet växer och livmoderns blodtillförsel inte räcker till. På Carlanderska konstaterades att det inte bara var ett stort, eller möjligen två, utan att livmodern var full av myom. Jag döpte hela skiten till Erzebeth. När jag lämnade Carlanderska hade jag fått tid för operation, tagit prover, träffat narkosläkaren och fått en hel hög papper. Jag har ingenting att invända mot hur de tagit hand om mig i sak. Alla var fantastiska, både på Sahlgrenska och Carlanderska, men jag är glad att jag redan innan jag fick operationstiden i min hand visste vad det gällde, annars hade jag antagligen stått där och undrat vad som hände.

Det hände däremot inte så mycket efter det. Eller ja. Jag vet inte om Erzebeth växte mer, magen blev i alla fall större och det sista såg jag vissa dagar ut som att jag faktiskt var i fjärde månaden och jag kunde inte ha alla vanliga kläder. Jag gick som jag var gravid och det skavde där inne. Fördelen var att jag inte blev kissnödig lika ofta och att jag på det hela taget hade mindre ont. Det var ungefär som om Erzebeth legat och växt till sig i nedre delen av bukhålan och sen har det helt enkelt blivit för trångt och då har hon fyllt upp bukhålan istället – vilket lett till andra symtom. Vad fan vet jag, men det är min teori. Jag menar, inte fan kan jag ha gått omkring och haft den där bulan på mage utan att se den. Dessutom gick jag av olika skäl ner sex kilo i våras och somras – nej, jag bantade inte frivilligt – och det var först frampå hösten som jag lite undrade över att jag blivit rundare. Men inte riktigt som efter den 5 november.

Den 15 december vid strax efter lunch kom då Erzebeth, 603 gram tung, ut ur min kropp. En normal livmoder väger upplysningsvis 60-70 gram. Det var en planerad total abdominell hysterektomi – busknitt kort och gott – eftersom hon var för stor för laparoskopisk hysterektomi (titthål/vaginalt). Äggstockarna lämnades kvar så jag slapp komma in i klimakteriet över en djupsömn. Även om myom som sagt per definition är godartade finns det en väldigt liten risk att ett sarkom leker varg i fårakläder. Erzebeth torde i skrivande genomgå eller vänta på PAD (patologisk anatomisk diagnos). Jag hoppas den som får den äran skär henne i jävligt tunna skivor.

/J

Före och efter hysterektomin.