Om jag var en rik man…

Igår när jag som bäst låg i sängen och läste trillade det ur ett litet presentkort ur boken. Ett sådant där som de skickar med för att få mig att beställa igen. Ha! Skulle jag gå på något sådant? Värdet är på 25:- och det förfaller den 31 december 2008.

I morse, när jag tog min sedvanliga nyhetstripp, passade jag på att öppna en extra flik där jag kunde göra en avstickare till Adlibris. När det gäller böcker kan jag faktiskt sjunka så lågt så jag låter mig förföras av ett ”presentkort” på ovan nämnda belopp.

Jag brukar göra så att jag lägger alla böcker jag vill ha i kundvagnen. Eller nej – inte riktigt alla – bara de jag vill ha allra mest just den aktuella dagen. Sen några år är jag körd på pocketböcker och undviker generellt inbundna objekt. Därefter följer någon slags prioritering baserad på hur väl jag skött mina mina åtaganden som mor/student/kvinna/vän. Jag äro allena enväldig jury och oftast kommer jag fram till att jag förtjänar minst 5 böcker. Färre böckers transport ser jag som omotiverad åverkan på naturen. Hallååå – man är väl miljömedveten! Minsann! Borde inte även det belönas? Hurra! – 10 böcker i stället för 5 dubblar ju nyttan av frakten dividerat med miljöbelastningen plus roten ur hanteringen i kvadrat. Fantastiskt!

Innan jag ens börjat prioritera råkar jag öppna min sparade önskelista och inser att det kommer att gå åt helvete. Jag suckar och mumlar för mig själv att böcker faktiskt är ett relativt billigt nöje. Plötsligt händer det! I samma stund som jag lägger den där sucken blir mitt liv till film där jag hör hur mina ord upprepas med effekt av rymdeko (varit för mycket i studion?). I takt med detta förändras bilden genom ringar-på-vatten och man skönjer en scen där jag sitter i baren och pratar med en man. Precis när kameran har zoomat in oss, ekot har upphört och musiken i bakgrunden har tonats ner, så ser man hur jag nöjt vänder handflatorna uppåt medan jag avslutar en mening med ”…och böcker kostar ju inte så mycket.”

Jag har färdats tillbaka i tiden. Tillbaka till lokalen där jag befann mig på annandagen 2008. Det är ju ingen revolutionerande lång färd så jag känner mig inte nödgad att beskriva miljön ingående. En jazzbar av idag, helt enkelt.

Eftersom jag är där något tidigare än de vänner jag planerat tillbringa kvällen med beställer jag in en Schnider Weisse och placerar mig på det enda stället längs baren som är ledigt. Det blir mellan två män som inte ser ut att höra i hop, men som verkar föra någon slags barhängsdialog. Jag ber om ursäkt och får veta att det går alldeles utmärkt att jag står där. Tack för det, säger jag – tur för er, tänker jag. Vi småpratar lite alla tre och när den ene mannen strax efter beslutar sig för att gå vidare faller det sig inte helt onaturligt att jag fortsätter prata med den kvarvarande mannen.

Efter en stund får jag frågan vad jag gör och jag svarar så klart att jag läser till sjökapten. Han berättar att hans son precis blivit klar med samma utbildning, men att han läst i Norge. Vi språkas lite om hur de olika utbildningarna skiljer sig åt.

Sen kommer det – sticket – partiet någonstans mitt i där tempot förändras och jag kommit till stunden då jag, likt en låtskrivare, försöker förklara vad det hela egentligen handlar om. Att allt det där som resten av texten beskriver bara är en effekt av det som kommer nu, det underliggande budskapet. Essensen. Meningen med livet. Eller som i mitt fall – precis tvärt om. Det är just detta det inte handlar om.
Det är också här som samtalet övergår, från att vare just ett samtal, till en diskussion.

”Du kommer ju tjäna rätt bra som styrman/kapten!”

På detta svarar jag oftast att det är möjligt att jag kommer göra, men att jag finner det ganska ovidkommande vad jag kommer tjäna. Oavsett hur orden som därefter kommer ut lyder, brukar de ge mig känslan av att mottagaren vill att jag skall känna att de inte för en sekund tror på det jag säger. Självklart betyder pengar en himla massa och jag vet att jag behöver dem, det skulle ju vara naivt att säga något annat. Men jag vet faktiskt inte exakt vad minimi- eller ingångslönen är, vilka tillägg man har eller vilka skatteavdrag en sjöman av idag har. Jag har överhuvudtaget inte tagit framtida inkomst i beaktande när jag beslutat mig för att studera och leva på lån och bidrag i fyra år. Jag erkänner utan omsvep att jag vill ha och förväntar mig lön för mitt arbete. Men också att jag mår illa av tanken att behöva göra avkall på mitt eget välbefinnande, eller välja att tacka nej till ett arbete jag är kvalificerad för och verkligen vill ha därför att lönen är för låg för att jag skall klara de utgifter jag har dragit på mig. Puh!

Vi fortsätter diskussionen och jag blir bara mer och mer tillfreds med mig själv ju längre det lider. Ju mer han försöker att få mig att förstå hur roligt det är att ha mycket pengar – för då kan man ju köpa allt det där man vill ha och göra allt det där man vill göra – desto rikare känner jag mig. Fasiken, jag tycker jag har allt det jag i stora drag behöver. Men ännu mer tillfreds blir jag av känslan att inte äga en massa saker som jag inte behöver. The B-man fortsätter att tycka att pengar är väldigt bra att ha, och jag håller ju med med. Jag är bara tveksam till om det verkligen är mängden in som är avgörande. I bland känns det som jag har mer att röra oss med än gemene man. Jag försöker förklara att jag känner en tillfredsställelse och frihet i tanken att kunna bibehålla den konsumtionsnivå jag har även om jag inte får eller väljer den högst avlönade anställningen.

Vi fortsätter att gnabba en stund till men mitt försök att här i skrift återge samtalet fick mig själv att framstå som en ekonomisk fröken besserweissebier. En självutnämnd vinnare av Fröken Spara-stipendiet 2008. Det kändes aningen skruvat trots mitt ekonomiska sinnelag.

Hur som helst så står jag slutligen där och försöker tala om att jag tycker mig ha relativt billiga nöjen och fritidsintressen. Nöjt vänder jag handflatorna uppåt och konstaterar att en bok inte kostar så mycket. Han ger mig ett skevt leende och skakar nästan omärkt på huvudet. Tempot går ner lite och vi smuttar på våra öl och tycks fundera på var sitt håll. Jag tar en klunk, sväljer och tar tag i kragen på min ytterrock, samtidigt som jag plirar med ögonen och säger ”180 spänn på Myrorna…”. Han suckar och säger ”Det är ju också ett alternativ”.

Ja visst fan är det det. En rock som jag använt dagligen i minst 3 månader för det magnifika priset etthundraåttiokronor. Det är just sådant som gör att jag oftast kan köpa mig det jag vill ha. Precis just sådant som gör att jag nu, med gott samvete, kan gå tillbaka till fliken på adlibris.com och beställa just de där böckerna jag vill ha just idag.

Joanna