Hjälp mig härifrån!

På väg: Gävle – S:t Petersburg

Hjälp mig!

Föreställ dig följande scen: en lastpall, ett lastnät och en brun degklump delvis skylt av ett lakan. Det är nämligen så det känns som att det kommer se ut den dagen jag mönstrar av. Rejäl frukost, lunch och middag. Efterrätt i form av glass en gång i veckan. Alltså, jag har fortfarande kvar halva vingummipåsen från förra helgen och mer än hälften kvar i plåtburken med pastiller. Jag erkänner att jag har ätit några chokladbitar av kakan jag köpte i Riga och mölat två baljor popcorn och druckit cola till det. Men det känns inte som det på något sätt står i relevans till hur min kropp känns. Bara det faktum att jag inte konsumerat mer än en öl på två (2) veckor borde ju ha minskat mitt kaloriintag med det inverterade värdet av förra årets total alkohol-kaloriintag genom roten ur den genomsnittliga promillehalten, minst! Men nej då!

Här tänker jag mig två månader med en sund livsstil och en timmes pingpong på kvällen och resultatet blir att jag är konstant hungrig och lika konstant känner mig som en jäst negerboll. Jag traskar upp och ner i lejdare, jag flyttar tunga saker. Jag hoppar lite upp och ner och fram och bort så det är ju inte direkt så att jag sitter på arslet hela tiden heller. Någonting är fel, helt enkelt. Förslag? Någon?

Sen har jag sovit som en havererad katt sen jag kom ombord. Ljudet från utsuget på dass, som jag tror är orsaken, trodde jag igår kväll att jag lyckades lösa med en fuktad disktrasa. Det funkade tills trasan torkade och ramlade ner och jag åter vaknade med känslan av att själv vara en del av det där jävla ventilationssystemet. Denna procedur upprepades två gånger under de fem timmarna jag försökte göra det som kallas sova. Vid förmiddagsfikat konsulterade jag Jens, som helt enkelt gick ut och kollade om det var så att den stod inställd på ”högfart”. Det gjorde den naturligtvis. Om jag inte får sova ordentligt i natt kommer jag antagligen att knyckla i hop boken med Sjötrafikföreskrifter och köra upp i röva på… hmm… Ja, problemet är ju att alla fortfarande känns lika trevliga. Det finns liksom ingen som gör sig förtjänt av att få smaka på mitt dåliga humör. Inte här i alla fall. Linus fick nog och dock ett litet smakprov när jag pratade med honom på telefon tidigare idag. Det var ju inte alls meningen och jag skickade faktiskt ett sms efteråt och förklarade att jag var lite trött… Förlåt, förlåt, förlåt – det kommer garanterat hända igen.

Nej, nu skall jag vila ögonen i 10 minuter innan jag springer upp på bryggan för att avverka min kvällsvakt.

Trevlig fredagskväll!
Joanna