La Pallice, Biscayabukten, Frankrike
För en obestämd tid sedan var jag del i ett sällskap som diskuterade vilka länder envar besökt. Själv känner jag mig relativt oberest då jag exempelvis aldrig varit på en endaste charterresa i hela mitt liv. Jag har varit i Paris och hälsat på afrisk släkt ett par gånger och jag har bilat till Italien vid två tillfällen. Tyskland måste jag väl räkna med eftersom jag varit där några gånger, både i tjänst och privat. Men då räknar jag inte med de gånger jag spenderat i land i väntan på returresan med Kielfärjan.
Jag har varit i Norge och Danmark också, men det räknas liksom inte. Det skulle vara som att räkna med Göteborg vid en liknande diskussion om vilka av Sveriges städer man besökt. Finland räknar jag absolut inte med eftersom jag i runda slängar är en kvarting Koskenkorva. Således har jag bara varit i USA vid tre tillfällen samt under en sammanhängande tid av fem veckor besökt Kamerun och Benin. Under de fem veckorna var jag två dygn i Togo men jag räknar inte det heller. Någon gång i slutet av 80-talet var jag några timmar i Nederländerna, ett snabbt besök då mina tyska värdar bodde ett stenkast därifrån. Med andra ord har jag inte varit i detta land heller.
Storbritannien får jag inte glömma. Det landet har jag verkligen rest i. Som sextonåring kuskade jag och några andra ungdomar runt där tillsammans med våra lärare från UC (Ungdomscentrum). Resan var en del i ett projekt där vi under en termin studerat landet och rustat upp en buss. Den hade vi målat i svart, vitt och rött och döpt till BUSSEN. Den tog oss från Harwich till London, via Liverpool och Birmingham. En rolig händelse under den resan var när vi skulle åka från Liverpool. På radion ”varnade” de för Hippie-karavanen som färdades söderöver. De talade också om att denna karavan inte fick färdas på den stora vägen utan skulle ta alternativa vägar. Efter ett par mil blev vi stoppade av polisen som ihärdigt påpekade att vi kommit på villovägar. Jag förstår helt och fullt deras skepsis när Dennis, proggmusiker med hår till axlarna och runda glasögon, tittar ut ur BUSSEN och försöker övertyga dem om att vi är ”vanliga” svenskar” på resa i landet. Bakom honom tittar en brokig samling ungdomar ut, som utseendemässigt lätt skulle kunna uppfattas som hippie-wannabies på en resa i föräldrarnas fotspår. Uppenbarligen måste vår svenskregistrerade buss och kanske uppvisande av ett pass eller två fungerat, ty vi fick strax därefter fortsätta vår färd söderut. Några i gänget hade fått tillåtelse att stanna kvar en vecka i London och i det ingick jag och de jag kände innan jag började på UC. Resan är ett minne för livet och vi var skötsamma så det förslog. Antagligen är det det som givit resan dess enda bittra eftersmak. Gittan är säkerligen den enda i världen som transporterat en flaska Lemon Gin ut ur Sverige och genom halva drottningadömet, enkom i syfte att inmundigas på färjan tillbaka till Sverige. Jag har fortfarande, så här 25 år efteråt, svårt för att dricka gin.
Okej. Diskussionen om besökta länder fortsatte men övergick så småningom till att handla om vilka länder vi skulle vilja besöka. Jag nämner några länder och avslutar med att tala om att jag gärna skulle vilja åka till Frankrike.
Någon: Har du inte varit i Frankrike?
Joanna: Jag har ju inte det!
Någon (med lätt nedlåtande ton): Men HALLÅ, har du inte varit i Frankrike?
Joanna (lite irriterad): Nej men förlåt då! Jag säger ju att jag inte rest så mycket…
Någon annan: Men du sa ju att du varit i Paris?
Joanna: Ja, i Paris har jag ju varit…men det är ju inte Frankrike. Alltså… jag menar…
Jag minns inte om jag lyckades övertyga dem om att det inte var mina geografiska kunskaper som behövde uppdateras utan snarare min syn på vad som räknas som att ha besökt ett land. Inte fan har jag varit i Österrike för att jag passerar landet i bil nattetid. Jag anser inte ens att jag besökt landet om jag så stannat vid en vägkrog för att handla godis eller pissa. Jag tycker ett land får ge och ta lite mer än så för att bli kallat för besökt.
Jag skulle kunna dryfta mig till att Paris är ett gränsfall. Jag har åkt dit och hälsat på släkten och på något sätt är det inte staden jag besökt, utan dem. De kunde lika väl kunnat bo i Kortedala (förort till Göteborg för de som inte vet).
Alltså – jag har inte varit i Frankrike, ännu!
Bon voyage!
/Joanna