Att resa #2

Engelska Kanalen, någonstans i närheten av Isle of Wight.

I lördags när jag stod på däcket och övervakade lastningen sken solen. Jag var otroligt sugen på att gå iland men insåg att tiden från att min vakt är slut vid tolv, och fram tills beräknad avgång vid fem, inte skulle lämna så väldigt mycket tid åt sightseeing. Men, tänkte jag, vem vet om jag någonsin får möjligheten att komma tillbaka hit. Jag bytte till mer civil klädsel och hämtade hos Skepparn ut 40 euro och min sjömansbok. Eftersom inte sjömansservice svarade i telefon fick jag gå till fots i akvedukten och in till busshållplatsen i La Pallice, en dryg kilometer, som blev minst två för att jag gick fel. Detta trots att den vänlige vakten i gaten visat mig en karta och förklarat vägen. Jag missuppfattade skalan på kartan och rätt väg såg ut som fel, då jag valde. Men mitt goda humör sjönk inte av det. Bussen gick framför ögonen på mig men vad gör det, det går ju fler! Således satte jag mig att vänta och efter en stund kom en äldre man och gjorde mig sällskap. Jag passade på att testa mina språkkunskaper på honom. Jodå, man kunde köpa biljett på bussen och resan tar en dryg kvart. Att biljettpriset var €1,20 fick jag också veta. Väl framme i La Rochelle kollade jag först av allt när bussen skulle gå tillbaka. Jag hade ca en och en halv timme på mig och började strosa runt. Jag gick och pratade franska med mig själv, snappade upp ord och fraser som jag härmade samtidigt som jag tittade i skyltfönster, utan att fastna för något speciellt. Jag gick förbi ett glasstånd som lockade men jag avvaktade inköp.

Nere vid marinan var det en massa restauranger och caféer som dock gav lite för mycket känsla av turiststråk. Eftersom jag inte hade möjlighet att sitta ner någon längre stund och njuta ett glas vin eller en öl lockade inte dessa etablissemang ändå. Ett kvarter längre bort såg jag något färgglatt och jag drog mig dit. Hela skyltfönstret var fyllt av sardinkonserver. Lite gammaldags design och i hur många olika varianter som helst. Jag gick in och hälsade glatt tillbaka på det vänliga ”Bonjour madame”. Det var en liten butik och hyllorna var lika fyllda med konserver som skyltfönstret. Sardiner i klassisk tomatsås varvat med säkert ett femtiotal olika varianter av inläggningar i oljor, citrusfrukter och kryddblandningar. Jag kikade runt en stund och tjuvlyssnade när butiksmadame betjänade ett äldre par. Jag var sugen på att köpa ett par burkar men var lite snål. Sex–sju burkar sardiner för drygt €15 kändes lite lyxigt. Jag gick vidare ett par minuter innan jag gick över gatan för att dra mig tillbaka mot stadskärnan. När jag närmar mig butiken ser jag i ögonvrån hur ett par bär en påse med samma färg som dekoren i skyltfönstret. Jag tänker absolut ingenting, registrerar det bara. Några sekunder senare ser jag hur butiksmadame och en till står på trottoaren utanför butiken och liksom letar efter någon. På frengelska frågar jag om så är fallet och hon säger något och visar upp ett kreditkort. Jag säger någonting som troligen inte betyder något alls och pekar in i gränden där jag såg påsen försvinna. Hon svarar tacksamt ja på detta inget och jag ilar iväg. Runt nästa hörn ser jag paret från butiken och innan jag hoppar på dem kollar jag att påsen verkligen är från sardinbutiken. Jag frågar, på franska, om de pratar engelska. Det gör de inte. Jag försöker förklara att de glömt sitt kort i butiken men jag vette fan om det fattar. Slutligen säger jag kreditkort, pekar på påsen och gör en gest som liksom puffar dem i riktning mot butiken. De går några steg, vänder sig om, säger tack och fortsätter sen. Jag går en bit efter och när jag ser att damen gått in, mannen blev stoppad av någon som ville ha en underskrift på någon lista, så ler jag för mig själv och går vidare. Jag köper mig ett rån med tre kulor, i tron att franska kulor är av samma storlek som svenska, och tanken på kaffe trängs undan av knytnävsstora kulor av hallonsorbet, vinbärssorbet och choklad med chili och körsbär. Jag känner mig förnöjd med mitt La Rochellbesök och tänker att om jag tar en tidigare buss hem så behöver jag inte besvära agenten med att ordna taxi från La Pallice till båten. Glassen räcker hela vägen tillbaka till busstationen och i väntan på bussen får jag tid att studera några tonåriga franskor och fransyskor.

Promenaden i akvedukten går i ett snabbt tempo eftersom jag är kissenödig. Vakten i gaten öppnar grinden åt mig på långt håll och hälsar mig välkommen tillbaka. Han frågar om jag haft det bra i La Rochelle och jag svarar att jag ätit en STOOR glass. Han skrattar som svar.

En annan snubbe, jag tror han är säkerhetsvakt, hälsade mig också välkommen tillbaka och konstaterade att det var en snabb sväng jag tog. Han sa det på franska och jag blev så glad att jag förstod vad han sa, fast det var en lång och oväntad mening. Jag försökte lite skämtsamt säga att jag inte ville missa avgången men denna gång blev det nog mer en blandning av engelska och svenska. Jag fick hur som helst ett leende tillbaka, det räcker gott.

Tillbaka ombord lämnade jag tillbaka min sjömansbok samt 30 av de 40 eurosarna jag hämtat ut. Jag skall inte säga att jag ångrar att jag inte köpte några konserver. Istället väljer jag, i samma stund som jag konstaterat att jag hämtat hem ytterligare en etappseger, att skriva in ett återbesök på konservbutiken på min ”drömmer-att-göra”-lista.

Mina damer och herrar, barn, vänner och annat löst folk – NU har jag varit i Frankrike, på riktigt!

Au revoir!
Joanna