Isn’t life a bitch…

Jomen. I tisdags fick jag mig en mental käftsmäll som heter duga.

Det är årets sista tentavecka. För egen del är den avklarad i och med att jag läste kursen Farligt Gods redan förra året.

Jag har ju flutit runt lite senaste tiden, haft det riktigt skönt. Varit på alla föreläsningar och pluggat lite hemma. Jag panikpluggar sällan, men hade bestämt mig för en sista genomgång i helgen. En så kallad ”refresh”. Nu blev det inte så eftersom jag ägnade helgen åt att slappa med min dotter My. Underbart, faktiskt!

Strategin var att ägna måndagen åt att ”refresha” Sjömanskapen, tisdagen åt Allmän lasthantering. Således satt jag hemma och pluggade hela måndagen. När jag kände att jag inte hade mer att ge i hemmets dammiga vrå begav jag mig in till stan. Jag har en massa saker jag måste handla inför praktiken. Gustav var hemma och frågade vart jag skulle. In till stan och handla stuff, svarade jag.

Väl inne i stan händer det som alltid händer. Jag får ångest och frågar mig själv om jag inte kan göra det här en annan dag. Jo, det kan jag, svarar jag mig själv nöjt. Men i stället för att åka hem drog jag till mitt stamhak och beställde in en oxfilépasta och ett glas rött. Vinet beställde jag in av tre anledningar.

1. Min favoritlärare T. Neptun (som jag hade i Farligt Gods), rekommenderar ETT glas innan man börjar studera. Det skärper nämligen sinnet. Observera dock att det skall vara rött, och endast ETT (1) glas.

2. Jag har som policy att dricka vin dagen innan tentan, gärna ett par glas, samt minimera sovtiden så mycket det går. Självklart handlar det inte om att supa utan bara koppla av och tänka på annat. Hittills har jag inte kuggat. Med andra ord var jag ”tvungen” att dricka vin. Jag jämför det med såna där exter som friidrottare håller på med innan de skall till att göra ett hopp eller kast.

3. Vin är gott!

När jag sitter där, mätt och belåten, och som bäst bläddrar i anteckningarna, smuttar vin, vatten och kaffe får jag ett sms från Gustav. Han undrar om inte affärerna har stängt. Klockan är då 19.45. Jag svarar kort och gott ”Nä”. Det var ju liksom det han frågade om. Stänger de 20?, undrar han. Jag replikerar att de gör de, men att jag sitter på SL och pluggar. Han undrar varför jag inte sa att jag skulle dit, och att han tänkt att jag skulle komma hem och äta. Jag svarade att jag inte hade bestämt att jag skulle dit. Slut.

Till saken hör att jag kör en intensivkurs i att låta dem ta hand om hushållet. Låt oss kalla det en förberedande kurs i att klara sig själva inför min kommande frånvaro. Om inte annat så ska de väl förhoppningsvis flytta hemifrån en dag.

Efter ytterligare någon timme känner jag mig nöjd och efter en snabb visit i studion drar jag hem. Gustav stänger dörren till sitt rum när jag kommer hem, men eftersom det inte är särdeles ovanligt tänker jag inte mer på det. Han säger dock inte god natt. Jag sover lika illa som en kolikbarnsförälder och mitt tillfälligt något lägre sinnestillstånd får sig ett rejält dyk när jag öppnar kylen och ser en tallrik med mat i kylen. Hemmagjort potatismos, fint upplagt med en vackert stekt laxbit som blivit dekorerad med gröna blad. Detta ackompanjerat av Haricot Vertes och halvor av coctailtomater, den mittersta symmetriskt fylld med 2 sorters ishavsrom – DISH! DISH! DISH!

Jävla unge tänkte jag, och började gråta.

Jag förklarade för den besvikna sonen, när han strax efter vaknar, att jag inte för en sekund hade anat att han skulle laga mat (läs förra inlägget om du inte gjort det redan). Han ville ju så klart att det skulle bli en överraskning – och det kan man ju säga att det blev – om än inte som någon av oss hade tänkt.

Jag ger mig fasiken på att jag kommer kugga på tentan i Sjömanskap, trots att jag drack vin och fick alldeles för lite sömn.

Isn’t life a bitch, så säg!
Joanna