That what friends are for…

Ego och Peter Apelgren

Vilken helg!

Jag måste säga att det är fantastiskt vad som kan hända när man minst anar och inget konkret har planerat. Vips befann jag mig på Ruckmans, insparkad bakvägen, för att kolla på Peter Apelgrens julshow. Tack Livet! Livet är en av de härliga människor jag lärt känna i år. Dessutom spelar hon underbart vackert på sin fiol. Hon förtjänar klart att länkas till här.

Resultatet blev att jag, med undantag för en avkopplande diskning, tillbringade hela gårdagen i min säng. Eftersom vi inte har plats för någon soffa är min säng det ställe jag sitter/ligger bäst på, oavsett tid på dygnet. Jag läste, pratade i telefon, åt en två-rätters middag och surfade på nätet. Men framför allt så njöt jag.

Jag är egentligen ingen vän av telefonpratande, men igår blev det faktiskt ett par timmar i luren. De tre jag pratade med står mig mycket nära. En träffar jag väldigt ofta, en annan då och då och den tredje alldeles för sällan. Dessa tre skulle nog tillsammans kunna ge en alldeles för detaljerad bild av mitt liv. Hu! Men fasiken, det är väl så det skall vara. That’s what friends…

Nu på morgonen slogs jag av vilken skillnad det är i ålder på de tre, och att ålder i detta fall är helt oväsentligt, precis som i många andra fall. Man (70), Kvinna (50), Man (30). Ungefär. Hur som helst så fick jag mig några väldigt värmande ord om mitt skrivande, av en av dem. Jag utgår kallt från att de andra inte höjde mig till skyarna av den anledning att de helt enkelt inte hunnit läsa.

Resultatet av de värmande orden blev naturligtvis att jag kände mig peppad att skriva något idag. Men det poppade liksom inte upp något spontant. Morgonritualen med kaffe och nyheter i sängen ordnade dock detta.

Efter att ha läst artikeln här bredvid var det nästan så jag fick besöka NE.se (Nationalencyklopedin på nätet) för att slå upp ordet katastrof. Jag tänkte om jag kanske själv missförstått ordet under alla år. Självklart är det trist att bli fast en dag eller två på grund av tekniskt haveri – men för helvete – vad har människan för världsbild? Det känns som Arne redan suttit fast i sin lägenhet i många herrans år, utan någon information om vad som händer och sker ute i vida världen. Jag vet inte om jag skall skratta eller gråta åt ”Vad skulle hända om det blev en eldsvåda?”. Är det något man lärt sig som liten så är det väl att man INTE skall ta hissen om det börjar brinna. Men Arne är lika lyckligt lottad som jag. Han har nämligen också vänner som finns till hands när det kniper, och av dessa fick han hjälp att uträtta sina ärenden. Tack och lov – that’s what friends are for! Ibland rimmar det lika illa som det smakar i munnen om saker och ting.

I går läste jag en kort notis om en 14-åring som blivit våldtagen och utnyttjad. Jag undrar vad nämndemannen egentligen menar då han reserverar sig mot domen eftersom den dömde hävdar att han inte visste tjejens ålder. Så om hon hade varit 15,18 eller 65 hade det alltså varit okej att förgripa sig på henne? Måtte denne nämndemän ha några vänner i sin närhet som kan tala om hur jävla kokt han/hon är. That’s nämligen definitivt what friends are for att göra!

Kärlek!
Joanna