Kastlineträning

Vare sig man vill eller inte, så är det lämpligt att förtöja fartyget när man ligger till kaj. Jag har själv många gånger funderat på hur det går till när de riktigt stora fartygen förtöjer. Det är ju inte bara som i det verkliga livet, att ställa den något överviktiga och bikinklädda frugan i fören, röd som en kräfta av allt solande och nervös över att få skit av den folkölsstinna maken som självklart skulle fixa det bättre själv. Men han har ju den klart ännu viktigare uppgiften – att sköta manövreringen. Går det åt skogen kan han alltid säga att hon borde kastat tidigare, eller senare. Eller inte alls.

En atlastross kastar man bara inte i land ”så där”. Man använder en kastlina. SÅKLART!

I en del hamnar kastar man kastlinan till gubbarna på kajen medan man på andra släpper hela trossen i vattnet. Förhoppningsvis sitter det några gubbar i en liten båt nedanför och fiskar upp den. I Kotka finns det även kvinnliga hamngubbar.

Till mina sysslor på däck hör alltså att förtöja fartyget. jag har varit med Matros S några gånger men då har jag skuggat honom och tagit i lite här och där. Han har dock skött kastet, om det hela börjar med. Efter ett tag tyckte väl de där ovan att det var dags för mig att kasta så jag beslöt mig för att börja träna lite. Det enda kastet jag gjort innan var på After Midsommarski, då vi ju hade det som en liten tävling.

Jag tog stället med linan upp på shelterdäck och tränade teknik. De första kasten hamnade aningen åt höger eller vänster men sen gick det hyfsat bra. Men även om den går rakt så skall den ju gå tillräckligt långt också. Men jo, jag klarade kraven som C/O Fästing satte upp.

Sen var det då dags att omsätta det i verkligt kast. Morgonen det var dags gick jag och virrade på bryggan som en manisk katt. Magen kändes som gelémos och jag kan inte minnas att jag någonsin varit så nervös. Jag fick pinsamt avvika för att gå på toa. Matros S talade lugnt och sa att det nog skulle gå bra. HA! Lätt för honom att säga. Sen skulle jag dessutom handstyra in i Kotka innan också. Skönt att jag känner mig trygg med Kapten Jonas. Sen var det bara dags att pallra sig ner och handla. Jag försökte vänta ut så länge jag kunde. Första kastet gick 90° föröver. Matros S håvade in och kvajlade snabbt upp på nytt. Nästa kast gick rakt men hamnade i plurret men Matros S försökte senare göra mig glad med att tala om att den faktiskt hade nuddat kajkanten innan den slank i. Fördomsfullt nog kändes det ganska ok ändå eftersom de var de kvinnliga hamngubbarna som stod på kanten. Matros S håvade hem igen men denna gång fick han kasta. Han beklagade att han inte låtit mig kasta en gång till eftersom vi nu hade kommit ganska nära kanten.

Nåväl. C/O Fästing tyckte jag skulle öva mer och denna gång stod jag i akterkant på shelterdäck och kastade ner på väderdäck. Då fick jag lite reling att kasta över. Mer som det är i verkligheten alltså.

Nästa gång det var på riktigt var tidigt på morgonen i Lübeck. Jag och Matros R haltade ner och jag kvajlade själv och sen väntade vi så länge som det gick. Första kastet gick rakt men hamnade i vattnet. Matros R håvade hem och kvajlade. Det är faktiskt den jag tror är orsaken till att det sen gick som det gick. Jag klandrar inte honom ty jag borde tänkt själv att det inte skulle funka. Kvajlen var ganska stor och sista biten med gummiklumpen, tack gode gud att det var gummi och inte järn eller nåt, var nog över en halvmeter. Normalt har jag den bara en decimeter lång. Han lämpade över snörpaketet till mig och ställde sig på min högra sida. Det är lite bråttom så jag tar tag i skiten och dänger iväg. Jag fattar inte riktigt vad som händer, jag ser liksom bara lina som faller neråt, ingen klump på väg någonstans. Det tar dock bara någon sekund innan jag ser att klumpen befinner sig på Matros R’s högra öra. Jag har alltså lyckats träffa honom i huvudet! Jag börjar skratta förskräckt, jag hör hur hamngubbarna skrattar och jag ser hur Matros R tar sig för örat. Det är således med en blandning av skratt och förskräckelse jag försöker utröna om han blivit skadad. Mer skadad än han redan är den sjuka jäveln :). Det är nämligen och tack och lov en underbar filippinare. Mycket humor och värme har han och han har definitivt förgyllt min tillvaro här med sina små spratt. Han lever och inget blodvite har uppstått.

Det pratades om detta ”länge”. Ingen ombord har varit med om något liknande tidigare och blir jag inte ihågkommen för något annat, så blir jag det i alla fall för det.

Jag vägrar träna mer, tror inte det handlar om det. Självklart ger övning färdighet men jag inser att jag måste komma över min mentala spärr i saken.

Nästa gång, åter i Lübeck, blir jag varse att halva maskinstyrkan står på styrbordssidan och kollar utsikten. Fan, tänker jag, de jävlarna står och hoppas få se en repris. Jag går upp på bryggan och får en snus och några värmande ord av Kapten Jonas. Han är som sagt en klippa! jag blir nästan lite förbannad och tänker att de skall fan inte få se nåt annat än en kastlina som hamnar där den skall. De tio sista minuterna innan vi är i position kör jag ett mantra – ”jag fixar det här, det kommer gå bra”. Jag hänger nonchalant över relingen och till synes oberörd. I mitt huvud mal mantrat på och jag är fokuserad till max. När hamngubbarna hoppar ur bilen går de sakta framåt och när de ser att det är jag som står där skrattar de till och vinkar glatt. De har de aldrig gjort innan.

Matros R står på behörigt avstånd och han ler som vanligt sitt lilla illmariga leende. Men det är inte elakt utan vänskapligt. Det står några fordon på kajkanten och det är lite trångt. Hamngubbarna pekar att de vill ha kastlinan på ett visst ställe och jag tar ett djupt andetag och kastar. Perfekt! En bra bit in på kajen landar klumpen och även om just denna hamnbassängen är rätt smal, och vi är något närmare än vanligt så känns det underbart. Hamngubbarna jublar och applåderar. Fy fan vad skönt!

Jag har gjort några kast till och det har gått bra. Jag kommer säkert att misslyckas både en och annan gång till men jag har kommit över den värsta spärren.

Hur som helst. Det har drivits med mig och många kommentarer och skratt har ekat mellan skotten. Men jag har aldrig uppfattat det som att det varit för att vara elakt. Jag har bjudit på mig själv och det kan jag leva med. Helt enkelt.

Vill du se bilder på när jag tränar kan du kika här.

Hellre skratt, än kastlös!
/J

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *