Spenderarbrallornapå!

Jag har klätt mig i de stora spenderarbrallorna och inhandlat fyra plattor. Kunde bara inte låta bli. Stina har jag tänkt på sen jag träffade henne, första och enda gången, när Johan J arrangerade Kompledigt-jubileum på Stacken (Nalen) i oktober 2008. Shit vad tiden går snabbt.

Dan spelade och så gjorde även David Shutrick (minns ni? – Sambo på försök och Container), Sanna Carlstedt, Kjell Höglund, Frans Haraldsen och Staffan Hellstrand. Någon mer var det men jag minns inte – f’låt! Och jag, jag minglade runt och kände mig obekväm.

Jag minns att vi åkte tåg upp för en gångs skull. Kanske mest för att Dan och Johan skulle till Prag dagen efter och det är det ju dumt att ha en bil ståendes i Stockholm. Direkt från station tog vi taxi mot Stureplan. Där jag hoppade av, för jag hade bokat tid hos stadens hippaste neger-frisör. Joduminsann. Flashigt värre. Satt där i 2 timmar och kände mig viktig. För att kunna klippa riktigt bra plattar de håret. Och jag tänkte att det kunde vara roligt att ha kvar det under kvällen. Jag tänkte fel. ”Fel, fel, fel!”, som Brasse skulle ha sagt. Dessutom köpte jag hårstuff för 1000 spänn. På grund av både tidsbrist och regn tog jag taxi vidare till Nalen. Regnet kunde nämligen, som i ett trollslag, göra mig till mitt vanliga jag igen. Det hade inte gjort något måste jag ju erkänna. Det där lallandet med frisyrer som inte tål väder är inte riktigt min grej.

Det första Johan sa när han såg mig  var ”Men hallå! Har du av-negrat dig?” Hälften av de jag kände, kände knappt igen mig men sa att det var snyggt. Dan tyckte att det klädde mig men han påpekade tydligt, så där som bara en riktigt god vän kan göra som känner en väl, att det syntes tydligt att jag inte kände mig bekväm. Så sant han hade, det lilla våpet.

Hur som helst. Stina gjorde intryck och vi hade en minnesvärd pratstund. Jag köpte avnågon anledning inte skivan då, kanske för att jag bränt pengarna på håret… Och sen blev det inte av. På stora scen spelade någon som hette Verånika Maddjio, som jag inte hade en aning om vem det var. Jo, jag kan vara lite väck ibland. Hänger liksom inte med ute i den stora världen. Men å andra sidan kan jag så här i efterhand faktiskt säga att det inte spelar nån större roll. Inte direkt så jag hade vart lyckligare om jag verkligen vetat vem hon var. Möjligen för en autograf åt My då.

Ja, sen fick jag tag på Ulf Sturessons plattor med. De kom i samma paket. Alla skivorna, även Stinas, var snudd på pinsamt billiga. Efter att ha lyssnat på honom på Spåttifaj den senaste veckan så insåg jag att jag vill ha dem rent fysiskt.  Jo, jag vet att jag är galen, när det finns program för att rippa av dem. Jag har ju dessutom Spåttifaj Premium, så jag kan lyssna reklamfritt och i off-line-mode. Men, en fysisk platta är trots allt en fysisk platta. Å så tycker jag inte att det är mer än rätt. Dum i huvudet skulle somliga nog kalla mig. Det bju’r jag på.

Känner mig nöjd, helt enkelt. Hoppas de spelar här eller i Stockholm snart, så jag får möjligheten att bidra med lite mer än vad de kan ha tjänat på just denna skivförsäljningen.
/J

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *