Att göra en Arja

Jag vill helt enkelt tacka livet. Och mig själv. Det är ju faktiskt jag som lever mitt liv.

Jag gick där i regnet och insåg hur förbannat lycklig jag är. Det handlar inte specifikt om pengar, materiella ting* eller närvaro av någon annan människa. Det handlar om att jag trivs med mig själv och det jag är. Idag. Skulle jag dö nu*, finns det ingenting jag ångrar att jag inte tagit tag i och gjort. I alla fall inte så till den grad att det skulle kännas som jag gått miste om något. Jag ångrar egentligen inte något jag gjort heller. Självklart finns det saker jag kunde gjort annorlunda med facit i hand – men då kanske jag inte hade varit jag.

Men absolut, jag har naturligtvis fått hjälp på vägen. Många har funnits genom åren. Jag menar verkligen funnits där. Tack, underbara! Andra har genom handling, eller brist på sådan, fått mig att ta ny väg. En och annan har sparkat på mig, fått mig att vakna upp. Periodvis har det gjort ont, men så här i efterhand är jag bara tacksam. En del har liksom bara passerat, och jag har undrat varför en främling korsar mitt spår. Ibland kan det vara små saker som banar väg för de stora förändringarna, om man bara är lyhörd nog att se dem. Tack till er också. Ingen nämnd – ingen glömd.

Eller nej. Det finns dock två som jag vill nämna. Inte så mycket för det som varit innan jag tog avstånd, utan för det som är nu. Så som jag känner det.

Tack mamma och pappa* – för att ni verkar ha förlikat er med tanken att jag är som/den jag är.

/Joanna

*  Jo. Jag älskar, och vill helst inte vara utan mina böcker, pennor och gummistövlar – och det tarvar pengar. Precis som till mat och hyra. Så. Konsumera är nödvändigt, men inte i överflöd och som substitut för saknad.

* Fejs fakt. Du – eller någon du bryr dig om – kan bli överkörd av en bil, få reda på att magproblemen är cancer, eller helt enkelt bara fall ner ”knall fall”. Idag. Lev medan du kan för fan. LEV!

* Något fel är det dock på dem. De är ju för helvete gifta fortfarande och verkar dessutom älska varandra. Det känns på något sätt så nittonhundratal. Säkert något fel, någonstans, men ändå – grattis!

2 Comments:

  1. Björn Ridderstråle

    Ja visst är livet orättvist 😉

    Svar: Ja…?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *