Javisst är det så. Jag har flertalet gånger under detta åt blivit klassad för tant. Å jag får väl erkänna att det ligger någonting i det. I alla fall om man skall vara fördomsfull. Och det skall man ju.
I våras införskaffade jag en DraMaten från Urbanista. Den var dyr men är svensk och verkade stabil och bra. Jag är mycket nöjd. Och den är mycket knallröd. Tantfaktor ökar medan belastningen på kroppen ter sig omvänt proportionell.
Den knallröda i kombination med mina träskor (som jag inte verkar ha skrivit om) ökar tantfaktorn ytterligare. Träskorna införskaffades efter återbesök på ortopeden och ny röntgen av foten. Benet var synnerligen lite läkt och han, läkaren, tyckte inte alls det var konstigt att jag fortfarande hade ont. Och antagligen skulle ha ett bra tag till. På vägen hem haltade jag mig halvvägs genom Haga, stannade på Trätoffelfabriken och bad om råd. Ut därifrån gick jag ett par ortopediska träskor rikare, men framför allt – med den underbara känslan från provningen av dessa kvar i sinnet. Jag hade tagit mina snudd på smärt- och haltfriaste steg sedan ”olyckan” (som inträffade drygt tre månader tidigare). Jag kan fortfarande höra den finska gipssköterskans ord ringa i örat, vilka jag inte alls tog på så fullt allvar som jag borde ha gjort: trääääskor – det e’ de’ enda som hjälper!
Träskor + shoppingvagn = tantfaktor maximum? Men icke heller. Det finns utrymme för mer.
Träningen har ju gått så där i år och när jag seglade matros i somras gjorde jag mitt bästa. Men höften eller bäckenet, eller vad fan det nu är som gått åt annat håll, vill helt enkelt inte träna sig. Så bland det första jag fick göra när jag mönstrade av var att gå till Osteopat-Kenth. Jag hade dessutom fixat en läkartid för astmakontroll och planerade be om remiss till höftkunnig doktor. Emellan dessa två besök hänger jag med Mona i Gullvalla. En dag går vi på promenad. Hon pratade då om dem. Min mor har pratat sig varm om dem under flera år. Tiden var uppenbarligen mogen, eller om det kanske är jag som mognat, men intuitivt kände jag att jag att det var rätt. Böcker om dem reserverades och lånades på bibban – för jag tänkte att om jag nu skall utsätta mig för detta så skall jag fanimej göra rätt. Sen några veckor har jag dem i min ägo. För så är det. Jag har blivit med stavar. Jag skriver det igen – s t a v a r!
Så sant. Så skönt. Så jävla häftigt. Stavar is the shit – helt enkelt!
Jag stannar där. För idag.
/J
Tantåret 2011 #1
Tantåret 2011 #2