Hur mås det?

60° 02,6′ N, 29° 22,6′ E – S:t Petersburg – Is i viken och omkring -4°C.

Jag tänkte ”hur roligt är det att vara fiskmås?”.

När tanken kom till mig stod jag på däck och njöt en stund av utsikten emedan vi arbetade med att köra in lite kvävgas i en tank. Måsen seglade med i samma fart som vi stävade framåt och syntes liksom vara en del av kulissen i det skådespel vi troligen alla deltar i, mer eller mindre omedvetet.

Jävla idiotmås, tänkte jag. Har du verkligen inget bättre för dig än att flaxa där. Så totalt meningslöst. Här, mitt i Finska viken, flera distans till närmaste farkost som möjligen skulle kunna erbjuda en annan, men föga varierande, utsikt. Vi har ju inte ens en last som lockar. Med tanke på hur länge fiskmåsar har funnits så borde de ju utvecklat någon slags instinkt som fått dem att kunna skilja på fisk och fä. Jag noterade att Måzart hängde kvar en god stund till men tänkte inte mer på det förrän framåt kvällen.

Plötsligt fick jag dåligt samvete. Vem tusan är jag att klanka ner på Måzart? Vad vet jag om hans intentioner med att sväva runt där?

För det första så gör många av oss högre stående varelser, även kallade människor, egentligen exakt samma sak. Vi flyger med, ibland lite för snabbt, bara för att inse att vi visst inte hade samma mål som den stora ”massan” under eller bredvid oss. Men det är klart, det är ju alltid lite säkrare att landa på något som tycks ha huvudparten över ytan och troligen kommer i land förr eller senare, än riskera att sväva för långt åt sidan och kanske bli sittandes utmattad på ett isflak utan bestämd destination. Eller ännu värre – nödlanda mitt på öppet vatten. Måzart har ju fördelen att han kan saxa omkring på vattnet utan att vare sig frysa eller drunkna. 1–0 till Måzart!

Måzart har troligen inga drömmer om att bygga sig en fin och dyr villa på Rue de Crème Fraiche. Icke heller något behov av en snajsig bil att förgylla uppfarten med. ”Mitt i naturen” tarvar vare sig storbild eller surroundsystem för Måzarts del. Således har han troligen heller inte en massa lån att betala av, som i slutänden kanske innebär att han måste jobba extra för att få det hela att gå i hop. Eftersom måsar inte arbetar på samma organiserade sätt som vi människor gör behöver han inte heller bekymra sig om varsel eller problem med någon slags statlig kassa eller annan myndighet. Det enda Måzart egentligen skulle behöva bekymra sig för är hur vi människor riskerar hans liv med allt vi gör och inte gör med vår jord. Det blir inte 2–0 till Måzart för det, snarare -1 till oss.

Jag tror att Måzarts eventuella existentiella problem, om han mot förmodan har några, handlar om att skaffa mat. Även om Måzart blir deprimerad över bristen på föda så finns det ju ändå inga måspsykiatriker som han kan gå till för behandling eller ett recept ”Måsågott”. De enda djur jag tror blir deprimerade är sådana som är hållna av oss människor.

Fasiken, tänkte jag strax innan jag somnade, jag kanske skulle försöka bli mås i nästa liv.

******
Kära dagbok!

Idag har jag bara njutit av livet. Isen har lagt sig i viken och jag har vilat på en sten i solen. Igår, efter frukostfirren, drog jag ut över Finska viken och hittade ett skepp som jag följde med en stund. Det är så avkopplande att bara sväva med och se vart jag hamnar. Och vettu?, kära dagbok, igår när jag studerade de där idioterna som springer omkring och aldrig verkar kunna ta det lugnt, då var det en som stannade upp och tittade så dumt på mig. Hon mumlade något för sig själv innan hon fortsatte skruva fast nån slags slang. Förresten så var det samma typ av slang som Måsa (R.I.P) hade kört in näbben i i höstas. På vägen hem idag såg jag samma tjej och då tittade hon på mig en stund igen, sen blundade hon och log. Så stod hon en stund. Hahaha, vilken dumstrut… Jadu, dessa människor, vilka meningslösa liv de verkar ha. Alltid verkar de vara på väg någonstans, samtidigt som de ser ut som de önskar vara någon annanstans. Nej dagbok, nu skall jag sova. I morgon skall jag flyga ut till bryggan i viken och se om jag kan hitta lite småfisk.
/Måzart