Ibland är det bara omöjligt att skriva, fast det händer en massa saker. Så är det bara.
Sist jag skrev var det Amsterdam FO som gällde. Vi hamnade i Antwerpen. På vägen dit lyckades jag göra en tredje vurpa och denna gång landade jag lite på sniskan. Det kändes så-där. Två dagar efter kändes det mer än så-där. Tio år efter min senaste graviditet fick jag åter uppleva hur det var att ha foglossning. I samma takt som känslan av att bäckenet skulle falla i itu ökade, minskade mitt glada humör. Att knapra smärtstillande och ”vila” i tv-soffan eller hytten kändes inte som ett fullgott alternativ, jag var ju inte döende. Likt professor Balthazar funderade jag en stund – och vips kom jag på en idé! Några dagar i den varma byssan kanske kunde råda bot på problemet? I praktikplanen ingår några dagar på nämnt ställe och självklart föredrar jag att vara till lite nytta i byssan än onyttig på däck.
Tre dagar med Janne i byssan fick både humör och kropp att återhämta sig. Humöret något snabbare, och med bättre resultat, än kroppen. Pannkaksgräddning, pajbakning, grönsaksskalande, sång och skratt kan inte göra annat än gott. I pauserna häckade vi framför teven och våra gemensamma favoriter blev Miami Ink respektive L.A Ink. Helt otroligt! Men lika fullt helt sant. För de som är lika ovetandes som jag var fram till för ett tag sedan så är det alltså program på Discovery/TV6 där man följer ett gäng som driver tatueringsstudio.
Belgiska radion spelade musik från forna dagar och småsjungades trummade jag med knivar och vispar i takt till både The Final Countdown och Cambodia. Mellansnacket lät som taget ur tv-programmet med den där programledaren som inte kunde sluta skratta då hans ”offer” pratade (om någon har länken får ni gärna maila över den). Tragiskt! Och jävligt roligt. Nåväl. Solen strömmande åter in genom den stora ventilen och det stora grå där ute har nog aldrig varit vackrare. Janne fick mig inte bara att skratta i stunden, i förlängningen påminde hans spratt och skratt mig om de människor som normalt finns runt mig, och som allt som oftast får mig att skratta. Jag vill inte på något sätt förringa roliga historier, samtalsämnen eller situationer, men det är en attans skillnad på skratt och humor – och skratt och humor. Men det är väl ett helt ämne i sig som vare sig kan eller skall avverkas i förbifarten i ett inlägg.
Några av er som läser kanske känner min gode vän Rolf Alm. Denna skåning är en fantastisk duktig musiker som spelat bas med bl a Peps. Jag lärde känna honom i somras, på Visfestivalen i Västervik, och sen dess har vi hunnit träffas en del faktiskt. Dels för att han varit i studion (han är med på Dans kommande platta) och dels för att han varit permanent gästmusiker i Idiotteaterns revy ”Kostar skjortan”. Under repetitionerna av revyn bodde han hemma hos mig och vi hade all tid i världen att prata. Eller ja, vi och vi, Raffe fixar det där med att snacka rätt bra själv (pusspåre). Hur som helst så fick jag ett nytt smeknamn av honom. Detta är dock inget som används nu, i alla fall inte vad jag vet, utan är mer som en hint av vad jag har att vänta om sisådär 20–25 år. Jag älskar mina hemmastickade halsdukar och handledsmojjar och benvärmare är definitivt ett underskattat plagg. Normalt sett brukar jag sällan bry mig om vad folk tycker om det jag har på mig, det viktigaste är att jag känner mig bekväm med mig själv.
När jag var i byssan tänkte jag att nu skall jag ju ändå passa på att få med en bild åt mina trogna bloggläsare och Janne lejdes således som fotograf. När jag såg den utropade jag spontant ”Men för helvete, hur fan ser jag ut? Jag ser ju ut som en….som en…” I samma stund som jag tänkte ordet känner jag riktigt hur Lill-Raffe sitter på min ena axel, nickar och ler, och säger ”vad va’ det jag sa”. Till mitt försvar måste jag faktiskt påpeka att det kanske är just avsaknaden av halsduk och hanledsmojjar som gör att jag inte riktigt är mig själv på bilden. Visst är det väl så…
Bästa hälsningar,
Sowetotanten