Om alla vore morgonmänniskor skulle det nog inte finnas krig. Jag kan nämligen inte förstå hur man skulle känna någon som helst vilja att ha ihjäl en annan människa när man har förmånen att vakna av sig själv och sen äta en underbar frukost.
Alltså. Jag har alltid varit en morgonmänniska, mer eller mindre. Sovmorgon har nästan aldrig existerat i bemärkelsen att jag ”får” sova längre än vanligt. De perioder jag sovit länge på morgonen har jag oftast varit sjuk, på ett eller annat sätt. Men är jag fullt frisk i kroppen och lika sjuk i huvudet som vanligt, då vaknar jag oftast av mig själv mellan nollfem och nollåtta. Oftast mellan nollsex och nollsju.
Om jag vet att jag har en tidig tid att passa så brukar jag oftast sätta klockan en timme tidigare, i fall jag inte skulle vakna, bara för att få njuta det där jävla kaffet jag alltid tjatar om. Mitt enda problem är väl att jag tenderar att vakna tidigt även om jag lägger mig sent. Att vara uppe till två, tre, fyra och sen vakna sju ändå, kan bli lite segt även för mig om det händer för ofta.
Idag maldes kaffebönorna vid sju. Planen var att dricka morgonkaffet och sen studsa upp. I samband med att jag fick hem mitt skrivbord har jag infört regeln att studier är förbjudna i sängen. I alla fall de som hör i hop med sjökaptensprogrammet.
Kaffet blev urdrucket och jag förflyttade mig till studieplatsen. Efter en stund infann sig hungern och det blev dags för riktig frukost. Hela proceduren med att hälla upp yoghurt, lägga på muslins alla ingredienser (jag är motståndare mot färdigköpt utan blandar själv ur olika burkar), skära upp pålägget och hälla upp juicen får mig verkligen att njuta. När den sedan ätes, lååååångsamt, är alla annan aktivitet strängeligen förbjuden. Det är klart att det inte alltid går att efterleva detta men jag försöker så gott jag kan. Det är så små saker som ger så mycket att det vore rent brottsligt att inte ta vara på det.
Patricia Tudor Sandahl har (minst) två ställen i sin bok Eftertankar där hon så klockrent beskriver detta att njuta i stunden. Hela boken är full av insikter och funderingar som får i alla fall mig att tänka efter. Raderna nedan är tagna ur Stundens glädje, sid 63.
”…Det är inte vad man gör som är det mest väsentliga utan hur närvarande man är i det man gör. Varje stund rymmer en ny möjlighet. Att slukas av en uppgift är ett sätt att vila hos sig själv.”
Med önskan om en skön dag!
J