Jodu, bankpojke. Ett gott slut blev det. Allra skönaste dagarna var innan självaste slutet.
Inhalad – i ordets rätta bemärkelse – i en stuga i Gussjö, Västmanland. Tjugofem minusgrader ute. Tjugofem plusgrader inne. Ut i natten i bara linne för att känna hur det känns att på en sekund flytta sig från +25 – -25. En brasa. Bastu och öl. Vin och musik. Dagprat, nattprat och skitprat. Om jobb och privatliv, om gott och ont.
Mitt upp i allt ser jag det. Han är där, i elden, tittandes på mig.
Jag har inga löften att avge dagen efter, utan jag är rätt nöjd med mig själv. F’låt, det får jag ju inte vara. Hur skulle det se ut om alla människor gick omkring och var nöjda med sina liv? Sorry, men jag är faktiskt det, i stora drag. I alla fall är jag så mycket realist att jag inser att intet löfte skulle göra något gott, snarare ge dåligt samvete.
Linus sa en gång när han var runt tolv, vid ett tillfälle av besvikelse efter ett brutet löfte om ett större äventyr, att det på något sätt var så skönt med mig för ”mamma, vi gör ju inte så mycket såna saker som Liseberg och så, men du lovar ju inte det heller”.
Jag tycker min man i brasan ser nöjd ut. Han ligger där och sprider värme till sina närmsta. Tillfreds, ser han ut. Jag kan inte lova, men jag hoppas att jag också (fortsätter) gör(a) det. Eller fan… det enda jag kan lova, om jag ”för sakens skull” skall lova något, det är att jag skall vara mig själv. På gott, och på ont.
Gott nytt!
J