En student
Okej. Intresseklubben får anteckna medan ni andra sluter ögonen och tar en paus. Det kan säkert behövas så här innan den troligen kommande semestern.
Min äldste son har tagit studenten. Och jag är tamejfan riktigt stolt. Han har gått från högstadiets ”totalt omotiverad”, till innehavare av ett avgångsbetyg från programmet Textil Mode & Design – med övervägande delen MVG. Dessutom har han under åren skapat och utvecklat sitt eget varumärke Wackstah, sytt kläder på beställning samt blivit idiotförklarad av sin mor. Jag är nämligen av åsikten att alla som åker flak är idioter.
Åka flak är det mest patetiska en människa kan göra. En psykolog skulle förmodligen förklara det med att jag inte själv har fått genomföra denna ”resa”. Må så vara, jag tycker ändå att det är töntigt. När jag passerar ett flak, vilket blivit ganska många de senaste veckorna, förstår jag plötsligt folk som tar fram ett maskingevär och bara mejar ner oskyldiga liv. Eftersom jag trots allt är en hyfsat normal och någorlunda stabil människa nöjer jag mig med att låta det ske i en dagdröm. Däremot ler jag gärna hånfullt och skrattar högt inombords då jag ser flakbilar som fått motorproblem, när det öser ner på de näpna våpen eller läser om flak som förbjudits åka iväg på grund av bristande säkerhet. Å andra sidan är det väl just de flaken jag helst hade sett på vägarna.
Således fick han betala sin flaktur själv. Skulle jag tvingats lägga mina surt lånade CSN-pengar på en tripp åt honom, hade jag hellre sett att den kom sig av otillåtna substanser, än med hjälp av ett flak.
Efter själva flakåket, som jag slapp se, firade vi på Södra Liden i gemenskap med vår abnormt stora släkt och Linus vänner. Totalt var vi väl runt 30 personer. 16 % av dessa bestod min föredetta mans barn. 10% av mina. Vår gemensamma andel barn var 6%, brorsan utgjorde 3% och 6% var sådana jag har barn med.
Hur som. Han har fixat det här med skolan grymt bra trots sin uppväxt. En uppväxt präglad av tajta ekonomiska tyglar samt oregelbunden förekommande aga. Aga i form av att tvingas ta ansvar och konsekvenserna av sitt handlande, både ekonomiskt och ”mänskligt”. Sådant kan svida ibland, mer eller mindre. I det stora hela tycker jag han har klarat sig bra och, även om bristen på sommarjobb är ett stort minus i protokollet. Han tycker nog att jag stundtals varit, och fortfarande är, en riktig bitch. Det får han gärna tycka. Föräldrar som ser det som sin livsuppgift, alternativt skyldighet, att skydda sina barn från allt jobbigt och villkorslöst hjälper dem när de så gör, det finns det alldeles för många av redan.
Häpp!
J
Tävling: vem är Linus?