Rastlöshet och dejtingsajter

För tre veckor sedan spelade Dan i Trollhättan. Tanken var att jag skulle följa med. Under dagen smög sig en molande migränliknande huvudvärk in och Dan tyckte jag skulle stanna hemma och vila mig. Jamenokejdå, sa jag, och såg möjligheten till stund framför målarbordet; lite lagom seg och flummig på tabletter.

I samma stund som jag visste att det var för sent att ändra mig infann sig en våldsam rastlöshet. Det är sällan jag drabbas av rastlöshet i den grad att det kliar i kroppen; det är överhuvudtaget extremt ovanligt att jag ens drabbas av denna åkomma. Extremt ovanligt.

Jag var sugen på att skriva, men alla uppslag kändes lika frånvarande som migränen var närvarande. Rastlös och frustrerad, med ett lätt förvridet ansikte – ingen bra kombination, eller vacker syn. Så plötsligt kom det till mig, som den naturligaste sak i världen: jag skulle lägga upp en profil på Mötesplatsen. Fråga mig inte varför, men i stunden saknade jag nog någon att dela min frustration med. Däremot hade jag ingen lust att prata i telefon eller ta mig ut på lokal. Jag var ju trots allt hemma och ”sjuk”.

Jag surfar således in på Mötesplatsen och bläddrade igenom några profiler, mest för att se vad andra skriver om sig själva och vad de söker. Ärlighet verkar vara en viktigt ingrediens. Eftersom just ärlighet är en av mina svaga punkter tog jag fasta på det. Att jag har problem med ärlighet innebär inte att jag är oärlig – tvärtom – allt som oftast önskar jag att jag inte vore så förbannat ärlig och laglydig.

Sån är jag…

Jag skrev ihop en presentation som jag kände mig nöjd med; jag skrev ju just bara som det var, vilket inte var särskilt svårt. Sen satte jag mig framför datorn och väntade.

Jag blev fascinerad. Det kom en massa meddelanden, som jag dock inte kunde läsa, eftersom jag inte ens övervägde att bli VIP-medlem. Av en god vän fick jag tipset om en annan sida, där man inte behöver betala för att läsa meddelanden, och eftersom jag redan var i gång registrerade jag mig även där.

Jag blev sittandes halva natten, och läste de raderna som man kan läsa av besökarnas presentation – utan att gå in på dem. Besöka någon annans profil hade jag ingen lust med för tänk om de tror att jag är ute efter något och hör av sig? Huha! Ju fler meddelanden jag fick desto mer nyfiken blev jag på hur folk tänker, och skriver. Jag kan väl inte direkt säga att jag blev imponerad, annat än när jag läste de meddelanden där personen endast skrev för att meddela att det var den roligaste eller skönaste presentation de någonsin läst. Sådant är ju alltid roligt att höra. Egodego!

Sen kom ångesten. Hur skulle jag hantera det här? Flirtarna kunde jag bortse ifrån utan problem. Jag är nämligen inte flirtvänlig alls. Meddelanden som inte går att läsa går också att bortse ifrån. Men resten då?

Någon dag efter att jag lagt upp profilen hade jag ett tiotal meddelande kvar i min inkorg. Sådana jag bara inte kunde bortse ifrån eftersom de innehöll konkreta frågor. Frågor av varierande art. För mig är det otänkbart att inte svara på frågor som riktats till mig, även om de bara innehåller en förfrågan om att ingå ett kk-skap. Ytterligare några andra, yngre pojkar, ville ha kontakt med äldre kvinnor. Hahaha! Fan ta dem!

Jag ratade också en del meddelanden i stil med ”du är fin!!!!! L*L”. Man lol:ar inte mig ostraffat. Inte heller blir jag upphetsad, vare sig sexuellt eller intellektuellt, av flera utropstecken efter varandra. Det kyler, snarare. Redan ett andra får mig nämligen att leta upp och dra på mig hellyhansenbrallorna. ”Tyvärr”, men det tarvas ett någorlunda vettigt innehåll i kombination med ett någorlunda utvecklat skriftspråk, för att jag skall bli intresserad. ”…du är fiiiin,,,”, från en totalt okänd människa får mig att vilja svara OCH? Jag förstår att det är en komplimang, men det hjälps inte.

Ett enda brev fick jag, som gjorde mig riktigt glad. Jag kallar det alltså brev, till skillnad från de andra meddelande. Jag blev både nyfiken och intresserad. Så intresserad att jag faktiskt, efter några dagars fram-och-tillbaka-skrivande, föreslog en öl på lokal. Innan dess hade jag dessutom fått läsa H’s blogg. Inläggen är ”bara” vardagliga eskapader, men mycket välskrivna och med en humoristisk underton. Precis i min stil. Sex timmar satt vi på H’s stamhak, drack öl och pratade. Ämnena var blandade: musik, språk, barnpornografiska bilder och studier. Bland annat. Det kändes dock som jag var den som pratade mest. Men jag måste ha gjort något gott intryck ty han lovade mig en kasse böcker. Eller så var det bara ett smart sätt att bli av med tråkiga böcker på, men jag tror faktiskt inte det.

Hur som helst. Efter det har jag bara varit inne på Mötesplatsen två gånger till. Vid sista besöket, idag, raderade jag min profil där. Jag kommer göra samma sak med den andra. Jag hade verkligen ingen intention annat än att finna bot för min akuta rastlöshet, och den blev botad. Som bonus fann jag ju faktiskt en människa som jag fick glädjen att tillbringa en solig eftermiddag med, och om det bara blir denna enda gång så kommer jag minnas den länge. Men förhoppningsvis blir det fler gånger. Dessutom fick jag dessutom en massa inspiration till att skriva. Berättelser som känts passé, eller sådana som jag rent av inte tänkt skulle kunna vara roliga att blogga om, ligger på lur. Tack, H!

Nu menar jag inte på något sätt att jag tycker denna form av mötesplatser är löjliga eller meningslösa. Det passar bara inte mig; mest kanske för att jag inte söker den form av relationer som de flesta andra. Vad är förresten en seriös relation? Nåja.

Att ”dejta” är mig hur som helst lika främmande som att åka skidor. Tanken på att träffa en okänd människa, bara för att utröna om man tillsammans kan skapa någon slags ”seriös” relation, känns rent obehaglig. Men det är min högst personliga känsla, och faktiskt inte en fördom, om att folk som gör det är vrickade. Tvärtom är det nog jag som är konstig. Inte heller känns det direkt behagligt att irritera mig på, eller göra mig lustig över, folks förmåga att uttrycka sig. I alla fall inte i det sammanhanget. Jag är faktiskt inte heller någon jävla expert på svenska språket – även om jag hade önskat att jag vore en dylik torrboll. Jag både hoppas och tror att det sitter någon på Mötesplatsen.se som spytt galla över min prettokäcka presentation. Men, jag erkänner att jag tilltalas av människor som förmår att uttrycka sig i skrift, medan jag utan pardon idiotförklarar en person som skriver ”,,,,söt du är!!!,,, KRAMIZ,,,,,!!!” Å andra sidan så visade personlighetstestet, som jag gjorde på Mötesplatsen, att jag är en människa med betydligt mindre empati än övriga svarande.

Skål!