Elgiganten, del 2: Susanne says…

Bästevantarna

Så, då var jag framme vid kassan. Lämnar lydigt över minilappen och betalar de 790 kronorna som blendern kostar. Tjejen i kassan beklagar att hon inte har någon påse som passar och jag hinner faktiskt tänka hur det kommer sig, med tanke på att min kartong knappast är onormalt stor för ett ställe som El-GIGANTEN. Men jag håller tyst.

Jag inser i stället att jag befinner mig i en högst prekär i-landsproblem-situation. Jag frågar om hon har en bit  kartong, eller något annat lämpligt, som jag kan ha till skydd runt det där vita bandet som går ett varv runt kartongen. Jag ser – jag menar, att jag verkligen seeeer – hur hon tittar på mina fina, tjocka tovade ullvantar, och troligen undrar vad det är för fel på mig. Och jag medger att de antagligen skulle duga alldeles utmärkt som skydd mot det elaka bandet som så hemskt kommer skära in i handen. Men hon säger så klart ingenting, och inte heller har hon det jag efterfrågar. Jag är nästan på väg att hoppa in bakom disken för att kolla om hon ljuger för mig, när jag ser en bunt reklamtidningar ligga en bit bort på disken.

”Kan jag ta en sådan”, frågar jag och ler så vackert jag kan i ett försök att släta över min misstro mot henne.

”Jovars”, svarar hon.

Jag tar en reklamtidning och går ett par steg till ett hörne, en bit från kassan. Där viker jag det runt bandet, samtidigt som jag börjar småskratta för mig själv. Jag känner mig faktiskt ganska löjlig. Men jag misstänker att jag antagligen gjort mig än fånigare om jag likt en kavat sexåring hade upplyst henne om att jag inte får bära tungt med dessa vantar:

”Det har nämligen Susanne sagt. Hon har gjort dom och jag älskar dom och hon sa faktiskt att man inte får bära tunga kassar eller dylikt som kan skava in, ty det sliter liksom på den tovade ullen. Och om Susanne har sagt så, så är det så!

Susanne says; kort unt gott!

/J