Inneboende

Fina knäckebröd, bakade på surdeg.

Jag har fått en inneboende. En han tror jag bestämt att det är. Han luktar lite surt och ser för jävlig ut, men det är ju insidan som räknas. Det tar en natt att väcka honom till liv, och sen måste han oftast ligga och jäsa en stund. Han äter bara en gång i veckan, men då måste han matas – Herr Surdegsgrund is living in my refrigirator!

Det är fantastiskt, jag har lyckats hålla honom vid liv i tre veckor nu. I kväll är det dags för matning igen. Det går faktiskt ganska smidigt. Jag menar, det är ju som en Tamagotchi – fast mer på riktigt. Nu har jag inte bakat så mycket än, jag måste försöka hitta mammas gamla recept på rågkusar. Det suraste sura, som Martin har i sin bok Surdegsbröd, det blev inte riktigt bra. Knäckebrödet jag gjort idag; HURRA!

Jag skrattade inombords när jag bet i en bubbla och bitarna föll sönder i min mun; blandades med smaken av rosmarin och salt. Och kummin, och anis. Varje plåt fick en egen smak – vilken fröjd. Jag tog smör och ost på en bit och glömde nästan bort tredje plåten i ugnen. Men även de mer bruna bitarna går ner.

Apropå de där rågkusarna efter mammas recept; jag påminns faktiskt om dem lite då och då. Jag har tre stygn på vänster tumme, strax bredvid sadelleden*. Vid ett tillfälle när jag i unga år hade bakat, jag var nog precis fyllda 20, och skulle dela ett av bröden, då gick det inte så bra. Jag klämde liksom fast brödet med fingrarna mot handflatan, tummen rakt ut. Finskt rågbröd tenderar att vara lite hårt i kanterna, så istället för att dela brödet (dom kommer ju liksom inte ut ur ugnen färdigdelade som när man köper dom från Fazer), snittade jag upp tummen lite snyggt.

Jag lindade in tummen i papper, det var på den tiden jag inte hade ett fältsjukhus i hemmet, och ringde min mor som bodde några svalar bort. Hon har inte körkort men jag tänkte att hon kanske i alla fall kan hjälpa till om det blir svårt att växla och styra samtidigt. Jag kom in till läkaren ganska snabbt och han frågade så klart vad jag hade gjort. Jag svarade sanningsenligt och visade hur jag hållit i brödet. Han tittade på tummen, han tittade på mig och sen var han tyst. Sen sa han: – Det brödet skulle inte jag vilja äta. Sen sydde han i hop mig.

Njut fredagen, njut talgoxen, njut livet – jag skall njuta knäckebröd!

/J

* I tummen finns människokroppen enda sadel-led, för den som av någon anledning är gillar onödigt vetande.