”Parlez-vous anglaise?”
Ett mycket bestämt och franskt ”NÅ” blev hans svar på min fråga.
”Okey… do you have anyone else here…speaking english?”
Det andra franska ”NÅ-et” var än mer bestämt och utan att vara fördomsfull så kändes det som han njöt lite. Jag håller inte med om att de är generellt aviga mot folk som inte behärskar franska. Faktiskt.
Så här i efterhand undrar jag hur irrationell man (jag) egentligen kan vara, som efter den första frågan ställer nästa på engelska. Men å andra sidan så kan jag faktiskt säga ”je ne parle pas français” eller ”je ne comprandes pas” på just klingade franska. Det händer dock att jag glömmer ”pas” ibland. Men det är ingen som klagar.
Uppenbarligen förstod han precis vad jag sa eftersom han svarade utan att tveka. Eller så visste han vad som skulle komma eller så kunde han helt enkelt bara säga ”NÅ”. Han satt i alla fall där, bakom luckan, med händerna knäppta och tittade på mig. Han bar en ljuvlig skjorta i kulör av hallon mosade i aubergine. Jo. Jag tror bestämt att han log – inombords.
”Mehh” säger jag och börjar gräva i väskan. Inte har jag en tanke på att gå därifrån utan att ha utfört mitt ärende. Jag får upp mitt lilla lexikon och mumlar för mig mig själv medan jag letar. När jag funnit något som jag tror kan fungera vänder jag mig åter till honom. Lite förvånad är jag, att han faktiskt inte stängde luckan under tiden.
”Perdu…le train…Paris… La Rochelle” stånkar jag fram, samtidigt som jag visar en av mina skrivböcker och fortsätter ”mais cerise…vingt-neuf…et une pen*”. Han tar fram ett stort block som ligger vid sidan om och börjar bläddra. Shit, tänkte jag, det fungerade*!
Sen tittar han fundersamt på mig och säger ”Avril?”. ”Oui, Avril”, svarar jag stolt, innan jag inser att jag det är fel. Jag ville säga den 29:e och jag sa 29:e men det var ju den 26:e jag kom hit. Merdre! Att försöka mig på att förklara att mitt fel egentligen inte var ett felfel, men att jag är lite dag- och tidsvill, kändes svårare än att förlora lite språklig stolthet – så jag lät bli. 29:e var ju i morgon och datumet för färd tillbaka till Paris.
Nåväl, han bläddrar fram och tillbaka och säger sen sitt franska ”nå” igen. Inte lika bestämt, snarare lite… beklagande.
Och jo, lite beklagligt är det. Att glömma en skrivbok på tåget, som innehåller dagboksanteckningar över resan, som i sin tur skulle funka som underlag/research för reportaget och tillika sista inlämningsuppgiften på Kreativt skrivande A, är urbota dumt. Just denna bok har jag inga kontaktuppgifter i, mig veterligen. Det har jag i alla de andra skrivböckerna jag släpar runt på. Paradoxalt nog är att det är just de böckerna jag vill ha tillbaka som jag hoppas att ingen skall hitta. Flödesskrivning, konstiga tankar, underliga resonemang och dikter, om både det ena och det andra, känns som ett bra underlag för transport till något franskt dårhus. Fördelen med att tappa sådana skrivböcker i France är ju att flertalet ändå inte förstår skiten. Att de skulle bemöda sig med att skicka några högst oläsbara krumelurer förefaller mig otroligt – även om det hade stått namn och adress i.
Med hopp om liv!
Ms Paraïso
* Nej, det heter inte pen, utan stylo. Men nu sa jag dessvärre pen.
* Stället var stationens information och ingen renodlad hittegodsavdelning.
Jag fnissar högt för mig själv. Om det nu är möjligt. Liggger det inte i fnissets natur att vara lite mer lågmält? Semantiska diskussioner får vi ta vid annat tillfälle. Hursom. Jag njuter i högsta grad av dina historier och din berättarkonst.
Drar mig till minnes min första Parisvistelse med föräldrar och bror; det måste ha varit 1979. Som tolvårig kunde jag om möjligt ännu mindre franska än vad nu är fallet. Men kommer ändå ihåg att min mor blev utskrattad av två mademoiseller när hon på stapplande skolfranska frågade ”var befinner sig banken?” Det korrekta ordalydelsen skulle naturligtvis vara ”var ligger närmsta bank?”.
Vad vill jag säga med denna historia? Vete fasen. Men vi blev i alla fall utsatta för den beryktade franska avigheten.