Bränna bilar i natt – någon?

Bilar brandbombades i Tynnered – Göteborg – www.gp.se.

Nu har det återigen brunnit bilar i vår stad. Det känns mer som regel än undantag men jag hoppas inte det innebär att jag kommer vänja mig vid tanken. Det är för jävligt, hur som helst. För några månader sedan vaknade jag av konstiga ljud utanför, någonstans på gatan. Efter någon minut kunde jag inte avhålla mig från att stiga upp. Det tog någon sekund innan jag fattade att det brandgula bakom träden var just brand-gult. ”Men, tänkte jag, där står det ju bilar”. Ytterligare några sekunder tvekade jag innan jag ringde 112. Jag var ganska övertygad om att andra redan skulle ha ringt, till exempel de som bor i huset närmast och med fri sikt. Men så var inte fallet – det är till att vara lättväckt.

När jag läser om nattens bränder, och att det i två av tre fall bevittnats hur ett antal killar lämnat platsen, så kan jag inte låta bli att fundera på var dessa hör hemma.  Är man ute och tänder eld på bilar på nätterna finns kanske en viss risk att man inte är tipptopp på dagarna. Likaså kanske kläder, och kropp, avger en viss lukt av lättantändliga vätskor. Men framför allt så borde väl någon reagera på att de inte är hemma om nätterna, alternativt inte kommer till skolan eller jobbet. Någon? För fan – NÅGON – måste väl veta någonting?!

Jag vet, jag resonerar också som så att det aldrig skulle kunna vara mina barn. Det bygger jag dock på de faktiska omständigheterna att de bott hemma under större delen av den period som dessa bränder ägt rum. Och som jag skrev ovan så vaknar jag lätt. Och sen är det faktiskt så att jag finner det föga troligt att mina barn skulle finna någon lättnad i eventuell frustration genom att tända eld på andras saker. Jag tänker dock att det borde vara ganska enkelt att fråga sitt barn om han (eller hon) är ute på nätterna och förpestar tillvaron för Polisen, räddningstjänsten och sist men inte minst – sina medmänniskor. Om svaret blir svävande, eller om du faktiskt misstänker något, kräv en vettig förklaring.
Ja, tänk om det var så enkelt. Den enklaste fråga blir oftast den svåraste när man inte vill veta svaret.

Men jag tänker att någonstans måste jag som föräldrar ta mitt ansvar och göra vad jag kan. Jag vill inte bara sitta här och tycka att de skyldigas föräldrar borde skärpa till sig, var de nu än befinner sig. Jag vill föregå med gott exempel och har därför slängt ut frågan till mina söner via sms. Dottern räknar jag bort av rent geografiska skäl samt att hon nog inte kan föra en moped. Mig veterligen har ingen heller lämnat skadeplatserna på häst. Den yngre sonen arbetar och har inte svarat än. Den äldre svarade först med ett litet skämtsamt ”haha va?”. När jag bad honom svara ja eller nej kom det, efter ett inledande ”vad tror du?”, en lång harang som helt berättigat ifrågasatte vart min tillit tagit vägen.

Så nu uppmanar jag dig – inte bara i egenskap av förälder – utan också som faster, farbror, moster, morbror, syster, bror, morfar, mormor, farmor, farfar, lärare, kamrat eller medmänniska: fråga de tonåringar du har omkring dig om de är ute och bränner bilar på nätterna. En del må bli snudd på förbannade, som min äldste, men jag kan leva med det. Faktiskt.

Edit 11.31: Den yngre svarade precis ”Jobbade 16 timmar från 06 till 22 började 7 i morse så nej”. Jag tänker inte fråga om han har alibi för tiden mellan 22 och 07. Jag tror faktiskt att han sov, utan att behöva fråga.