Svenskar snattar mest i Norden – Sverige – www.gp.se.
Men visst är det underbart! Här skriker kreti och pleti om Sahlins Toblerone och Juholts bostadsbidrag men ta mig fasiken om jag inte tycker att detta borde skrikas åt högre. Okej, jag snattar inte, och du snattar inte. Eller? Nix, inte jag. Jag snodde en hundralapp av mommo när jag var liten (sjuåtta kanske), för att köpa en present åt en kompis. Fråga mig inte varför jag inte frågade henne om pengar istället. Nåväl, hon upptäckte att det saknades pengar, vilket resulterade i att en del av veckopengen, hela den sommaren, gick till återbetalning. Men det var skammen som var det största straffet. Jag tackar både mina föräldrar och mommo för att de inte negligerade det hela. Inte för att jag tror att jag hade blivit snattare, utan för att de helt enkelt gjorde sin plikt som ”uppfostrare” och lät mig ta ansvar för min handling.
Jag pratade med en åklagare i Uddevalla för några år sedan, apropå åtalseftergift för minderåriga. Villkoret för att få det vid snatteriet är att man varit på socialen tillsammans, och sedan följer med sitt barn till åklagaren. Hon berättade att det är en ytterst liten andel föräldrar som gör detta. Jag minns att jag trodde att hon skojade, att jag fattat fel? Men icke. Jag har dessvärre inga siffror och det var några år sedan, men på något sätt bekräftar ju snatterisiffrorna i vilken omfattning vi faktiskt bryr oss. Det som gjorde mig mest ledsen var när jag sedan frågade mig runt lite, och fick höra att det faktiskt var flera i min bekantskapskrets som snattat en hel del i livet och resonerade som så ”att det är sådant men gör när man är ung”. I helvete heller!
Jag tror att det här, precis som när det gäller bränderna jag skrev om igår, handlar om att våga fråga sina barn. Och ha koll på om det dyker upp nytt smink och nya kläder som de ”fått” av en kompis.
Ta gärna en vindruva i fruktdisken när du är på Ica, men håll då käft när Mona Juholt fifflar med Tobleronen!