Att träna sig, och sånna krejjer (långt)

Fan, rent ut sagt! Jag kom ju igång och började träna så fint direkt när jag kom hem. Minst fem gånger i veckan har jag gjort någonting och som fasta pass: Krav Maga (3 g/v) och vattengympa på Rosenhill (1g/v). Därtill styrka/löpband eller eget vattenplask efter behov. Det känns fantastiskt bra och bäcken/höft/adduktorer känns mer och mer kompatibla med den kropp de skapats för att tjäna. Nästan som innan alla ”olyckor”.

Det hela började förra året, på efterfesten till releasen av Det meningfulla våldet. Det var en lördag och tro mig eller ej, men det tog fem dagar innan det faktiskt gick upp för mig vad som hänt. Det kan inte bero på alkoholen för jag hade (nästan) nyktert skött insläppet, avvisat folk för att det var fullt, sålt plattor – emedan ALLA andra roade sig.

Hur som så såg det där armstödet på soffan, som var enda passande sittplatsen, väldigt mjukt ut. Det var det uppenbarligen inte. När jag vaknade dagen efter och lyfte överkroppen för att gå upp, trodde jag ärligt att någon satte en kniv i stolgången på mig. Var denna människa i rimlighetens namn skulle befinna sig vet jag inte – under min madrass då eller? Men det är ju inte alltid man vaknar med det logiska tänkandet på topp. Jag ringde Dan på måndagen och talade om att jag hade så ont så jag inte visste vad, och att jag troligen inte skulle kunna sitta i en bil genom Sverige för att närvara på de gig som var inplanerade. På torsdagen hördes vi igen och jag fick ju säga att det inte blivit bättre. Jag suckade högt och undrade hur fan jag kan ha gjort mig så illa utan att ha märkt det. Men va, säger Dan, det var ju när du satte dig på soffkanten. Du flög ju upp som en raket och svor så in i helvete. Såpass.

Fem veckor tog det innan jag kunde gå utan att det såg ut som jag skitit ner mig. Jag kunde dessutom bara sitta på ena rumphalvan och jag minns speciellt att morsetestet blev en plåga eftersom det var så många moment på en gång: titta på skärmen, skriva och hålla balansen. Men jag klarade det, faktiskt.

Efter tentan i maj, som inföll cirka sex veckor efter releasen, fick jag en loftsäng. Andra kvällen när jag skulle lägga ner datorn missade jag sista trappsteget, gjorde en piruett och landade med arslet i en plastlåda med byglar till mina bokhyllor. Högersidan gifte sig fint med skrivbordet och svanskotan fick sitt, något från höger. Jag tror inte synen av mig, endast iförd trosor och med datorn i famnen liggandes på en massa lådor, är direkt vad en artonåring drömmer om att få se när han kommer inrusande.

Svanskotan återgick till ömmande läge och det hela toppades med smärtor från ryggen och ner i högerbenet under drygt en månads tid. Foglossning i repris, fast värre. Periodvis hade jag ont så jag grät, inombords i alla fall. Efter några dagars frigörande dans på ett hotellrum med Freuläin K, i samband med screenkursen på Wiks Folkhögskola, blev det aningens bättre.

Direkt därifrån begav jag mig ut på segeltur mellan Henån och Trosa. Vi seglade hem min gode vän Tims HR31:a. Det rullade ganska bra hela tiden men det gick hyfsat; ända tills jag enda gången, av någon anledning, inte hade skor på mig när jag gick ner för att kissa. Jag visste redan innan jag landade var jag skulle landa. För det mesta brukar det ju vara roligt när man har rätt. Inte nu. Hörnet på kartbordet möter svanskota, något från vänster.

Okej. Sen gjorde jag en dumhet, under en av de totalt tre flyttar jag fick göra mellan maj och augusti (tack Sjöbjörn för all hjälp). Jag skulle ju bara flytta en kartong ”dääär bakooom”, med armarna horisontalt ut från kroppen och ingen möjlighet att använda benkraft. Även där kändes det som någon stack en kniv i mig, men denna gång i ryggen. Hur som, det där kunde jag leva med tänkte jag, ända tills jag gick upp nästa morgon och inte kunde gå rak. Föreställ dig en krum brun sak med spretande dreads som tar sig ner för en stege. Hukad, vaggande gång; grymtandes något om att det gör ont. Ganska god fart tillståndet till trots och med sikte på toaletten. Tänk dig sedan hur den ena foten sätts ner på den hårda delen av en dammsugarslang. Se för ditt inre hur den glider iväg, framåt. Den bakre foten står kvar där den står. Därefter bilden av den varelse, som vann VM i korta benmuskler redan innan den första skadan, gå ner i spagat. Nej, jag tänkte väl det. Det går liksom inte. Det tar stopp redan innan vinkeln nådde 40°, men det fattar ju inte rörelseenergin. Aj.

Jag minns nu inte mellan vilka tillfällen vi kvaddade limmon utan för Katrineholm, men det var väl den olyckan som gav mig minst skador, tack och lov. Volvon vi lånade utan AC och därefter Chrystlern, som är både obekväm och utan AC, främjade inte på något sätt min rehabilitering.

I alla fall. Hösten kom och två besök till osteopaten gjorde mitt tillstånd litet bättre. Smärta endast vid belastning eller provokation. Och jo – jag hade mina tankar på att uppsöka ett sjukhus men det kändes liksom som att det inte var akut längre*.

Inför praktiken på Finnpulp planerade jag träning och jag kom igång omgående –  och gick ut väldigt försiktigt. Men det gick inte. Jag fick bara mer och mer ont och till slut fick jag vika mig för viljan att hålla igång och istället fokusera på de sysslor jag faktiskt var där för att göra och lära.

Äntligen hemma och ytterligare ett besök hos osteopatkenth.. När det var dags för den avslutande knäcken kände jag att det gjorde ont redan när jag lade mig i position. Då kallade Kenth in sin kollega och de la mig i en ställning som en artonårig son antagligen inte heller skulle vilja skåda sin mor i, och gjorde något jag inte kan beskriva. Men jävlars vad det kändes bra efteråt. Jag är som sagt inte på långa vägar när en spagat, men jag gör framsteg och framför allt, jag är smärtfri.

I torsdags befann jag mig i Tällberg. På ett hotellrum. Med Dan. Han skulle precis lämna rummet för att bege sig upp på scen tillsammans med Malin Foxdal. När jag går ut från toaletten måttar jag en spark mot hans knä. Det låter kanske brutalt men det är sådant vi brukar sysselsätta oss med och skall inte blandas i hop med Krav Maga. Men, Dan satte reflexmässigt ut foten, vilket uppenbarligen fungerar alldeles utmärkt för att avstyra ett vänskapligt påhopp. Hans första kommentar efter att jag skrikit ut den smärta som uppkommer när nakna tår möter hård sula var ”shit, jag jag hörde knaket”.
Gött mos. Läkaren jag träffade under en middag i helgen misstänker en spricka i metatarsalbenet. Jag vet inte riktigt vad jag skall tro. Men jag inbillar mig att det kommer gå över. Men det är så surt. Riktigt surt. Jag vill träna. NU!

*En historia som tarvar ett eget inlägg.

/J

Edit: Har nu varit hos fröken doktorn och fått bekräftat att det var av, det lilla benet. Gipsskena i 1–2 veckor och 4–6 veckor innan det läkt.

Frisk fot – öm fot