Ajaj..aj…..aj…ajajaj!

60° 42′ N, 017° 25′ N – Gävle – Sol & KALLT

Det började redan sent på torsdagen. Jag önskar jag varit mer uppmärksam och inte ignorerat signalerna från mina två ädlaste kroppsdelar. Ni vet de där två bra-att-ha-sakerna som kan ge en lite hjälp framåt här i livet. Jag försöker att använda dem så ofta jag kan för att få det jag vill ha och i de flesta fall lyckas jag bra. Ibland ställer de till problem, vare sig man vill eller ej, men jag kan i alla fall glädja mig med att de inte innehåller några tumörer. I all fall inte i mars förra året. Om de orsakar mig problem är det oftast i den större av dem.

Hur som helst så får jag skylla mig själv som ignorerade signalerna på ett tidigt stadium. Jag vet att en åtgärd då brukar kunna mota Olle i grind. Men icke hade jag tid just då. Förmiddagsvakten på fredagen gick hyfsat, men fram emot eftermiddagen var det inte lika roligt längre. Efter två timmar på kvällsvakten tyckte Peter och Lasse att jag skulle gå och lägga mig istället. Då hade jag fått i mig några Ipren samt Bamyl Koffein, men ingen av dem lindrade nämnvärt. Klockan 03 vaknade jag av att jag hörde mig själv säga ”ajaj…aj…….ajaj…..aj…ajaj…”, helt i takt med fartygets rullningar. Det kändes som en jordbävning i klass med en 7:a på Richterskalan. Fy farao! Jag övervägde att gå upp till Jimmie på bryggan och be honom ordna fram något starkare, men ack, jag var för vek. En simpel Ipren 400mg fick det bli, nedspolad med eau de citronbubbel från EuroShopper. Klockan 05.57 var det dags igen. Något gott måste jag ha gjort för nu hade smärtan degraderats till en 4:a. Jag stängde av larmet på klockan och hoppades att de skulle förstå att jag inte var i form för en arbetsdag, vände kudden och försökte drömma mig bort. Det gick väl så där. Strax innan 08 bestämde jag mig i alla fall för att försöka övervinna illamåendet jag visste kunde komma och beslöt mig för att gå ner. Jag bokstavligen snubblade ner för de två sista stegen i lejdaren och insåg att jag aldrig skulle orka sitta i mässen och äta. Jag ordnade kvickt, med otrolig skicklighet, två knäckmackor utan smör. För att inte ignorera allt för många av kostcirkelns delar toppade jag mackorna med varsin skiva lax. En kopp kaffe klarade jag också av att hälla upp, innan jag återgick till min hytt för att mumsa frukost. Jag avslutade det hela med ytterligare en Ipren.

Tänk er nu själva följande situation: kraftig smärta i den ena av kroppens två ädlare behag, lite föda, en värktablett . Allt detta följt på en natt med pissig sömn. Hur bra tror ni jag sov när larmet gick klockan 13.10? Jo – JÄVLIGT GOTT!

Okej. Sätter mig upp i sängen, tar ett djupt andetag och funderar på om jag skall ta på mig något mer. Jag kommer fram till att det är smart. Något snurrig tar jag mig ut genom min egen dörr, därefter de tre stegen som det är till nästa dörr, öppnar den och makar mig upp för halvtrappan som tar mig upp till bryggan. I samma veva förstår jag att det är en fire drill, alltså en övning. Jag sätter mig ner på en liten avsats och ser antagligen ganska menlös ut. Skeppar-Lasse frågar hur det är och jag svarar att jag känt mig vid betydligt bättre vigör. Han tycker jag kan gå ner och lägga mig igen. Jag gör det, även om det tar emot. Jag gör det, trots att jag brinner för sådant här. Jag gör det, fast jag vet att det står i min utbildningsplan att jag skall delta i sådant här. Jag gör det, för att jag känner mig som en sönderkokt morot och antagligen hade tillfört övningen lika mycket som dylik grönsak. Jag gör det, för att jag av erfarenhet vet hur jag reagerar i skarpa lägen. Jag gör det, för att jag vet att jag hade klarnat till i huvudet på ett ögonblick om det varit på riktig. Jag gör det, för att min kropp skriker efter att få sova.

Och somnade gjorde jag, utan problem. Jag har åter fått bekräftat det jag vetat i ganska många år och tack och lov är det sällan jag drabbas. Om den större av mina hjärnor få besök av ilsk ensidig smärta (jag vet exakt hur den känns) så finns det ingen ursäkt för att inte ta en tablett med en gång. Det kan göra ondare än så här och det kan ”pulsera” på sätt som gör det bättre eller sämre. Tro mig, jag har legat på golvet och dunkat huvudet i detsamma, samtidigt som jag hört grannen under banka tillbaka. Det var länge sen men jag minns fortfarande hur frustrerande det var. Men då hade jag ont en halv dag, sen var det över. Nu är smärtan mindre men den kan sitta i 2–4 dagar. Det är frustrerande på ett annat sätt. Tillräckligt ”pigg” för att inte behöva ligga nerbäddad med lyset släckt hela tiden men lite för kass för att orka fokusera på något vettigt. Min dåliga humor försvinner ju inte för att jag har migrän men attans vad det kan göra ont att skratta. Det finns säkert folks om inte kan förlika sig med att man har migrän, om man skrattar, men jag lovar det kan man.

Strax efter 15 vaknar jag av mig själv och känner mig aningens piggare. Jag går upp på bryggan och snackar lite skit med Jimmie. Efter en stund kommer Ivan upp för att lösa av. Någonting gör att jag plötsligt får anledning att gå från den ena bryggvingen till den andra och ”poff”, en 2:a den här gången. Fanskapet ger alltså inte med sig. Jag säger till Ivan, som är medikamentsansvarig styrman att jag behöver något litet starkare än Ipren. Klockan 16 är det SMS-möte och alla samlas på bryggan. Skeppar-Lasse går igenom lite grejer och Jimmie antecknar. Skeppar-Lasse avslutar det hela med att fråga om vi har något annat, några” near misses” eller liknande, värt att rapportera. Plötsligt ljuder ett larm från panelen och Jimmie säger ”kolla på lampan, det ser inget bra ut”. Alla tittar dit och ser att den dippar. Sekunden efter blir det blackout. Och då menar jag inte att lyset går. Allt dör som inte går på nödbatteri. Vi stävar framåt i drygt 10 knop utan styrförmåga. Som tur är befinner vi oss på öppet vatten, utan mötande trafik i närområdet och med endast ett fartyg lite snett bakom oss på styrbord sida. Jag kan inte göra mer än att beskåda mina ”kollegor” som till synes lugnt och sansat gör vad de kan. Vad de tänker vet jag ej, och vill inte veta heller. Peter kontaktar fartyget efter oss och ber dem hålla undan.

Jag ser att vi är nere på 6 knop när maskin ropar i snabbtelefon att de kan dra på, upp till ett visst antal varv. Jag vet inte hur lång tid det tar innan de får igång maskineriet igen. 5 minuter? 10 kanske? Hade vi befunnit oss i konvoj i isrännan på väg ut från S:t Petersburg, eller i rännan in eller ut från hamnen i Gävle, hade det varit katastrof. Där finns ta mig tusan inga marginaler.

Jag blir inte direkt rädd eller panikslagen i sådana här stunder, jag har fullt upp med att analysera hur folk runt mig beter sig, men händelsen i sig gör mig skärrad. Det är nämligen/tydligen inte första gången det händer. Jag skall inte veckla in mig i tekniska detaljer men orsaken är det ett (krets?)-kort som knasar (om jag fattat rätt). Det har bytts och reparerats av tillverkaren, men uppenbarligen är ej nämnt företag bra på vare sig tillverkning eller reparation. Det är ta mig fan helt sjukt.

När det lugnat sig drog Ivan med mig till sjukhytten och jag fick min Citodon. Sen gick jag till min hytt och somnade in för en stund. Några timmar senare vaknade jag, med föga mindre smärta i huvudet. Kvällen och natten gick åt till att knapra thailändska Ipren 600 mg om jag fick av Lasse (han bor i Thailand om jag inte nämnt det). Dessutom jag tyckte det var onödigt att lägga energi på att ta av mig kläderna så jag behövde inte klä mig inför söndagens frukost.

Eftersom jag var bättre men fortfarande rätt seg, och det ändå var min ordinarie lediga dag, ägnade jag den åt att tvätta lakan, dammsuga min hytt, tvätta mitt hår (görs endast 1g/v) och lulla omkring. Kvällen avslutades med micro-pop framför teven (ja, jag tittar lite på teve). Snart kommer Jonas och då skall jag äntligen få popcorn-frön igen, så jag kan göra ”riktiga” Tabasco-pop. Mums!

Tja, det var väl ”Brevet från kolonin” i marin tappning!

Skepp o’hoj!
Joanna

Ps, något som däremot gör mig panikslagen är att min adaptersladd till lurarna till iPhonen har pajat. Jag vet inte hur jag skulle överleva detta om inte Jonas T beställt en ny på nätet, som han skickar till Jonas D, som mönstrar på tillsammans med popcornfröna. That’s what friends are for…

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *