Mission complete

Det är en rätt skön känsla, den där att ha bockat av en grej på listan med ”saker att göra innan jag säger tack och hej”.

Under mitt första besök i La Rochelle var jag, som jag tidigare skrivit om i Att resa #2, väldigt fascinerad av sardinaffären. Och glassen. Men mest sardinerna. Och glassen.
Jag var inne i butiken en snabb sväng redan första dagen, bara för att kolla lite priser. Då tant Madame stod i telefon så jag gick ganska omgående. Tänkte att det inte gjorde så mycket eftersom vi knappast har så mycket att tala om i övrigt. Sen sysselsatte jag mig med lite annat de kommande dagarna, och enda gången jag gick förbi var med min host och en annan couchsurfare, på väg till en restaurang. De hade lite svårt att förstå att jag faktiskt, delvis, kommit tillbaka till La Rochelle för att inhandla just dessa burkar med fisk. Argumentet att burkarna är fina var inte heller riktigt i linje med deras filosofi om meningen med livet. Nåväl. Planen efter första besöket blev att inhandla död fisk i söta burkar det sista jag gör i La Rochelle, på vägen till tåget tillbaka till Paris. Fatta att jag blev nervös när det var stängt. Men jag behövde inte många sekunder för att minnas att vissa, av någon för mig oförklarlig anledning, envisas med att ha flera timmar lunch i den här delen av världen. Hela affären är ju full av mat så det är väl bara att öppna en burk. De skriver ju själva att det är så jävla nyttigt! Ät på plats – och ha öppet – så jag slipper få hjärtinfarkt i tron att det är stängt. Förlåt, men sånt där gör mig så otroligt upprörd. Det är snudd på kränkande.

Nu är jag lugn igen, och vill med detta bara meddela omvärlden att jag nu är lycklig ägare till 11 burkar sardiner:  fem där de badar i jungfruligaste olivolja och sex i lite olika varianter. Det var ju tvunget med en blandpåse fast jag inte vet vad de kan tänkas smaka – burkarna är som sagt fina. De hade en ”assortment”-pack till, men den innehöll en burk där fiskarna plågades i gröna ärtor och det går ju bort av princip. På köpet blev jag €33 fattigare – men vad gör det – när jag nu bockat av en av de få sakerna jag verkligen ville göra innan jag dör.

 

Mission complete: Voila - la sardine!

Bisous à toi!
Ms Paraïso

One Comment:

  1. Borde ha skrivit det tidigare… dina reseberättelser är absolut i klass med de stora klassikerna. Lukter, smaker och människor framträder så tydligt. Jag har aldrig varit så sugen på att ge mig ut själv. Jag läser, tackar och njuter.

    Svar: Oh! Jag tackar å det ödmjukaste. Kan ju nämna att inspirationen att skriva ökar med dylika komplimanger.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *