Bjerkåstagen

Jag minns inte vilken datum det var, mer än att det var en tisdag. Jag hade suttit på ”Tvåan” en stund och förfestat på salta pinnar och chips med, bland andra, A och doktorerna. Precis innan jag skulle gå råkade jag nämna för A att jag skulle till Musikdirektör Bengtssons stenkakslounge på Nya Jazzå, alltså S/S Marieholm. Åh, säger A, på det aktra skottet hänger en tavla av Bjerkås. Det är min ”någontings” kusin. Namnet klingade bekant, utan att jag för den skull kunde placera det.

Väl på plats vid mitt vanliga bord ser jag tavlan utan att behöva leta. Kanske är det så att jag sett signaturen på fler ställen och därför hade det någonstans i arkivet. Jag fäster inte så mycket mer uppmärksamhet vid tavlan, mer än just konstaterandet att den var där.

Igår kväll tog jag mig till Ölrepubliken för mat och en god öl. På väggen framför mig hänger två stora tavlor. Den nedre är hamnmiljö och bara en bråkdels sekund innan mina ögon drar sig ner till det nedre högra hörnet konstaterar jag att det måste vara just en (Carl) Bjerkås. Den övre är av en helt annan karaktär och föreställer ett stadsmotiv från förr. Jag behöver inte någon ursäkt för att titta på dem, men ett skäl till att jag faktiskt väljer att gå på lokal själv är att jag vill ha möjligheten att observera min omgivning. Jag har dock aldrig tänkt att det skulle kunna bli konst, utan mer folk och fä. Jag är tacksam att jag fått de båda serverade som vore jag på bio. Jag betraktar den nedre, som heter ”Göteborgs Hamn”, och slås av hur vacker den är.

I Damen ligger ett fartyg. En tanker, tänker jag. Det känns som vinter eller höst och sen eftermiddag eller kväll. Fartyget är upplyst och ur ”håligheter” i fartygskroppen lyser orange ljus som utan tvekan skapar känslan av att det pågår arbete där inne. Bryggan och bygget är väl upplyst precis som däckbelysningen i fören. Varmt ljus, kallt ljus. Liv. Jag blir dock konfunderad över raden med det vita ljuset som letar sig ut i linjen mellan den rostbruna bottenfärg och det blå fribordet. Kanske är det inte en tanker utan ett bulkfartyg. Jag har dålig koll på hur de är konstruerade. Så här i efterhand undrar jag om jag misstagit mig och att ljusen sitter på damen.

Maten serveras men jag njuter mer av tavlan. Lite till höger i bild skymtar jag min älskade bockkran. Jag sjunker längre in i bilden. Ytterligare lite till höger ses Lindholmen. Jag har generellt sett aldrig varit förtjust i olja, tycker att de ofta är för kluddiga och för onyanserade för att kunna tillfredsställa mig bildmässigt. Men å andra sidan är jag på intet sett någon konstkännare, och jag kan inte heller skryta med att jag särdeles frekvent besöker konstutställningar även om jag faktiskt får lust. Sålunda är min fascination kanske än större över att ha funnit en oljemålning som jag snudd på blivit förälskad i på stört. Lite lustigt, eftersom jag bara för några dagar sedan fick se en oljemålning som en av mina käraste vänner gjort, och som jag föll för pladask. Men det blir en liten parantes då det han målar och ritar för det mesta är i min smak, oavsett medium.

I farleden kommer ett annat fartyg. Den har två toppljus som indikerar fartyg över 50 meter, även om så inte behöver vara fallet. Babordslanternan syns tydligt. Vart skall den åka och lasta eller lossa, tro? Vattenytan är mjuk och ytterst lite böljande; återger stadens ljus. Det känns som om jag ligger i vattenytan och betraktar motivet – fast ändå inte  – eftersom perspektivet är mittemellan fisk och fågel. Kanske är det känslan av att vara omhuldad för att jag känner vattnets rörelse? Bakom fartyget som gör fart genom vatten ses Masthugget/Stigbergsliden; Sjömanshustrun väntar, i både himmel och hav.

Plötsligt tycker jag ljuset förändras; tycker inte att himlen längre säger kväll. Om det beror på att jag ”ser” mer, eller om det är ljuset i lokalen, skall jag låta vara osagt. Betraktar den vita pricken nästan längst till höger – kan det vara något annat än månen? Ljusen i byggnaderna motsäger tidig morgon. Träden vid Henriksberg ser lövklädda ut i sitt mörker. Kan det vara en sommarkväll? Vita ljus på Älvsborgsbron och rök som stiger ur skorstenen borta vid Rya; magen blev mätt men inte ögonen.

Nu sitter jag alltså här i min säng på självaste julafton, helt upptagen av ”Göteborgs Hamn”. Så nära men ack så oåtkomlig. Helst skulle jag vilja ge mig ut och leta upp var Carl har ”tagit bilden”. Och ringa honom och fråga när? ”Tjena Carl, god jul förresten… kan du slita dig från firandet och svara på några frågor?” Jag vill ha den uppsatt i mitt tak så jag kan ligga i min säng och studera den minutiöst. Jag vill ha den på golvet (under en glasskiva) så jag kan ligga på knä och studera detaljer. Jag behöver inte äga den, bara låna ett litet tag. Se om jag kan bli mätt.

Jag är bergtagen, men jag tror inte på slumpen. Det var ingen tillfällighet att jag trotsade regnet och valde just den platsen, på ett ställe jag aldrig gått till själv förut. Vilken spark i själen, i positiv bemärkelse.

Tack Carl!

One Comment:

  1. Enastående uttryckt av dig och en enastående konstnär. Hamnmotiven är oslagbara men spårvagnarna på Kungsportsplatsen funkar de med!

    Mvh,
    din fd Sjöräddningskollega Johan

    Svar: Tjena Johan. Tack skall du ha :). Ja han är verkligen enastående. Trodde först att det var en ”gammal” snubbe, men han är ju i vår ålder. För övrigt hoppas jag kunna komma och hälsa på er i sommar. Hade varit spännande att få en liten provtur med Westfjord och se hur ni har det. Fick en liten guidad tur av Tomas, i de nya lokalerna, när jag var uppe i våras. Hälsa gänget.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *