Ojojoj, det bankas och det stampas!

Bäste läsare!

Först skulle jag vilja förklara varför denna blogg innehåller så få bilder.
Delvis beror det på att jag är beroende av någon annans kamera för att föra över bilder. Jag har lånat Andreas tidigare, men han mönstrade ju av häromdagen. Sen är det ju så att man inte får ha icke EX-klassad apparatur inom ett område från för bygget och fram till backen. Således är fotograferingsmöjligheterna något begränsade. Inte heller får jag lov att springa omkring i mina stilettklackar inom detta område eftersom det finns risk för gnistbildning. Lite tråkigt. I övrigt vill jag inte påstå att jag har tråkigt, men visst förnimmer jag att temperaturen ombord har sjunkit med någon grad. Inget pingelipong har det blivit sedan Skeppar-Lasse mönstrade av och inte blir jag sittandes i dagrummet och ger ljud när någon TV-spelare kör av banan. Här byter ju inte alla samtidigt vilket innebär att det kommer nya lite var och varannan vecka men nu har jag nog träffat de flesta som är på Prospero.

Båsen-Lasse är en klippa på däck och det är skitskoj att vara med honom och skruva isär ventiler, byta o-ringar och allt annat som vi gör. Han tar sig tid att förklara och framför allt låta mig göra, och det är ju så man lär sig. Peter har gått igenom lite grann om prgrammet som används för lastning/lossning men jag har inte suttit på bryggan under nämnda procedur. Däremot är jag nyss inkommen i värmen, efter att ha övervakat pågående lastning i Primorsk. Det är kallt ute. Eller egentligen är det inte så kallt, runt nollan skulle jag tippa, men det är rått och blåser snö.

Däcket är förbannat halt. Vissa gångstråk på däck är ”sandade”, vilket innebär att det är ruggliga, andra inte. Dessvärre tenderar isen att sitta bättre där det är ruggligt. De ställen som inte är det lossnar isen oftast lättare på, men å andra sidan blir de glashala när de täcks av lite pudersnö. Två gånger har jag druttat på rumpan. Vi har bankat is så det står härliga till och jag misstänker att jag bankat så jag har stukat högra handens ringfinger. I mitten på veckan var det is i princip överallt och frampå förmiddagen, när vi bankar som bäst, tittar Carlos upp och säger att det ligger en riktigt stor isklubba nere i maskinverkstan. Lasse ser lika nöjd ut som ett barn som fått en klubba (!) och bonkar på ordentligt. Tyvärr avbryts vi av att brandlarmet ljuder. Jag går till min samlingsplats på bryggan men efter en stund blåser de av eftersom de inte finner anledning till larmet och vi får återgå till våra arbeten. Väl nere igen blir vi snart varse att det är en viss stor isklubba som bonkat sönder detektorn som sitter på undersidan durken. Det är alltså tacken för att man försöker förebygga halkolyckor. Nåja, det var skoj så länge det varade och så snart jag tankat över bilderna skall ni få se en bild där Lasse så stolt poserar med gummiklubban – innan larmet gick. Å andra sidan gillar jag ju att se det från den positiva sidan: liten klubba –> mer arbete –> mer träning för kroppen.

Vi ankom Primorsk natten torsdag/fredag. Jag hade som vanligt vakt under onsdagen 8–12 och 20-24. Vi var ute en på förmiddagsvakten och en del även på kvällsvakten. Vi fick lots någon gång framåt kvällen och vid midnatt var det bara att slänga sig i bingen för att försöka få en liten sovstund innan ankomst. 01.04 blev jag purrad ”Standby”, ca 30 minuter till ankomst. 02.40 var jag åter i min hytt och somnade ganska omgående. När vi kom till S:t Petersburg förra gången var vi tvungna att identifiera oss personligen hos ”immigrations”. Truppen då bestod av fyra personer: en man med oidentiferbar arbetsuppgift, en man till med nästan likadan sysselsättning, en kvinna iklädd militärliknande dräkt toppad med rysk pälsmössa handhavandes en laptop från forna Sovjet, samt en likadant klädd kvinna utan teknisk utrustning. Den sistnämnda granskade sjömansbok alternativt pass och bekräftade att vi var de vi var. Således riskerade sömnen att bli störd av att någon i snabbtelefonen skulle skrika ”face control” varpå jag hade fått gå till kontoret och visa upp en sömning nuna för identifiering. Nu blev det inte så denna gång. Däremot blev jag ändå varse när rysk myndighet anlände. När man går utvägen till bryggan avslutas denna med en lejdare med tillhörande avsats. Vid denna är det mycket lämpligt att banka av sig skorna, som i rådande väderlek oftast består av ett litet lager snö. Min hytt gränsar till just denna del och lejdaren går precis vid min säng. Jag kan meddela att det inte alls är speciellt roligt att vakna till ljudet som uppstår när man stampar av snön från skorna i en metallkonstruktion. Jag somnade i alla fall om efter ett tag och klockan ringde som vanligt 07.00. Då var jag inte speciellt pigg men å andra sidan skall jag inte klaga eftersom det är första gången vi ankommit den tiden på dygnet. Men något måste jag skriva om. Jag är rätt naiv om jag inte fattar att det troligen kommer hända allt som oftast under min kommande karriär till sjöss.

Fördelen med att vara på praktik är att jag är ledig på söndagar, till skillnad från alla andra som arbetar varje dag. Jag sov över frukosten och började dagen med kaffe och en film. Kocken fyller år idag och jag proppade mig full av äpplepaj efter middagen. I övrigt har jag tvättat kläder och försökt svara på lite e-post samt bläddrat i mattehäftet. En stund på tjatten med goda vänner har jag också hunnit med. Nu skall jag ladda en stund med slutet på en annan film, så jag orkar äta popcorn och titta på Beck i kväll.

Det är hårt att vara till sjöss!
Joanna