Ibland fattar jag fel. Det är härligt när missuppfattningens klargörande blir en positiv känsla.
För ett tag sedan meddelade Dan att han skulle gästa på Sven Wollters kommande platta. Ju närmare dagen för studiobesöket kom, desto oftare hade vi ”Raskens” på besök.
Som en liten bi-historia kan jag berätta att mitt eget första intryck av Sven var allt annat än positivt. Jag kan definitivt inte ha varit äldre än nio år eftersom detta var på en skolavslutning på Sandeklevskolan. Mitt där på skolgården stod han, för en nioåring betydligt äldre då än de sjuttiosex år han är i dag, och sjöng – Herrarna i hagen?!
Under många kommande år låste jag in honom i mitt fack märkt ”pervers gubbe som sjunger snuskiga sånger”. Jag är glad att han inte finns kvar där. Kanske var det som Soldat Rask han blev fri, jag minns inte. Hur som helst så har han reparerat skadan med råge genom att gestalta Nessers van Veeteren. Min enda undran är dock fortfarande hur fan man kan komma på idén att bjuda in honom till en låg- och mellanstadieskola för att sjunga just den sången, då, på nittonhundratalet.
Nåväl. Det var inte bara för att det inför releasen på Nef stod ”Wollter med vänner”, som jag uppfattade det som att varje låt gästades av en artist. Nej, den den uppfattningen fick jag från början. Jag föreställde mig en variant av Tottas ”Duetter”.
Så. Ett fullsatt Nef. En publik, där min ålder knappast påverkade medelåldern, vilket är fullt förståeligt och totalt oväsentligt. En fantastisk Wollter. Nostalgiska, rödvinsstinna och rodnande damer – som minsann var med på tiden det begav sig – och gärna lät oss yngre veta det genom menande nickar, skratt och tjut. Damer, som var lika oförmögna att hålla i ett glas som de var på att flytta sig ur den irriterade serveringspersonalens väg. Å andra sidan finns det några av dem som aldrig visar minsta tillstymmelse till att le. Till de blockerandes försvar så må jag säga att det inte är den bästa lösningen de har där med mat, bord och underhållning. Men det är ett mysigt ställe. Jo, jag blev lite putt på damen som blockade ty var gång hon skulle flytta sig stötte hon till mig. Irriterande i längden.
Okej. Visorna framförs, bandet och farbror Dubbelve. Sen, nästan sist i första akten presenterar herr Dubbelve herr Enkelve och de river av AK-sången. Grymt är det. Sången kanske inte är helt tajt mellan de tu men det gör inget. Det är ju för tusan live. Det måste för det första vara svårt att tajma herr Dubbelve. Men de kompletterar varandra mycket fint. Känsla, helt enkelt.
Andra akten framförs med en del av besättningen i Spartacuskören, men inga gästartister där heller.
Inte för att det spelar någon roll på något viktigt sätt men visst gör det mig lite glad och stolt att det, bortsett från ovan nämnda kör, är Dan som fått äran att vara gäst på skivan. Jag har inte lyssnat på plattan än men just nu är jag är mest nöjd för att jag fick se och höra herr Dubbelve live. Igen. Lika mycket som den där småskoleflickan tyckte illa om honom, tyckte högskoletjejen om det hon såg igår. Han ÄR verkligen karismatisk, spontan och underhållande. Jag är så nöjd så jag gör volter!
Vid liv och åter till de de nautiska instrumenten,
J