Pensionat Parasïto

Hemma igen. På gott och ont – faktiskt. Det är skönt att vara hemma; det var förbannat gott att vara ute. Som att välja mellan två onda ting – fast tvärtom. Eller välja förresten? Jag har inget att välja på; nu är det teori som gäller.

Det som är skönt med att komma hem är… det är… ja vad fan är det egentligen?

Första kvällen hemma bjöd jag sönerna till Jazzå. Vi åt lite lätt och drack öl. Tack du store kreatör för att de små liven blivit så gamla, så man kan sitta på lokal och snacka som vuxna människor över en öl. Tragiskt, tycker säkert en del. Bi maj gest, säger jag. Kvällen avslutades på Jazzhuset där DV körde klubb.

Föreläsningarna började direkt, jag var faktiskt bara hemma och lämnade väskan innan jag åter satt i Delta, Gamma, Mamma, Alfa, Gapa och allt vad nu salarna heter. Eller om det var Babord? Faktiskt började dom redan innan jag gick på, vilket resulterat i att jag måste börja läsperidoen med att lämna in svar på övningsuppgifterna till de tre föreläsningar jag missat. Sen har det rullat på.

Och så har även jag. Första dagen, som jag gick till Lindholmen (det har varit lite tajt med tid så det har blivit buss) halkade jag tre gånger – utan att ramla. Fjärde gången blev i väntan på Älvsnabbare  – för färd över ån. Då satte jag mig på arslet, men; mina ypperligt starka magmuskler lyckades förhindra ”rygga-dator-rygg”-kontusion. Jag fick hjälp upp av en så ”söt” kille som hade mage att rekommenderad broddar. Puuh! Lite stolthet och fördom får jag väl ändå ha kvar; det blev ett par Dr. Martens för 1500 pix i stället.

Utöver detta har jag på en vecka lyckats bränna en jävla massa pengar: osteopatbesök – sexhundra, nya linser – fyrahundra, ny blender – åttahundra, div hälso-kost/preparat – sjuhundra, 20-årspresent till Linus – en jävlamassahundra, ”gör ditt eget snus”-sats – trehundra, helvkäll med barn inklusive taxi och förhoppning om att resegarantin skall gälla – en tusing. Till detta kommer nya glasögon i slutet på nästa vecka – femtonhundra.

Det enda jag inte har lagt några större summor på är mat. Fy fan, jag bara orkar inte gå och ”handla”. Jo, jag vill laga mat och jag vill ha kylen och frysen full – MEN DET SKALL SKE AV SIG SJÄLV!  Inte matlagningen alltså, utan påfyllningen. Dessutom skall det inte kosta att få den påfylld.

Jag måste faktiskt erkänna att jag blivit bjuden på mat –  mycket god mat; krabba, HardRock-burgare, Carpaccio, Steak Tartar. Ljuvligt! Nästan så jag skäms – men bara nästan.

Och jo, jag måste också erkänna att jag handlat liiite granna mat: vitlök, avocado, paprika, två bananer, laktosfri yoghurt och hallon på Dyrköp; tonfisk och lax på Feskarbröderna.

I kväll blir det hemmalagad sushi i samvaro med ett eller två barn. Den ene är på hemgång, den andre kanske inte vågar sig hem. Jag har nämligen messat honom och undrat över vitsen med att ha minst tio smutsiga tallrikar med tillhörande bestick och varierande grad av matrester på, i sitt rum. Men allra helst vill jag att han skall komma hem för att äta med oss.

Jag gör ett nytt försök.

Det som är skönt med att komma hem är möjligheten att få: sitta och äta sushi med sina söner hemma i köket, laga mat, blanda smoothie, göra bönröror; träffa nära och kära; sitta hemma på kammaren och njuta över att göra ingenting, diska, ligga i hängstolen, konstatera att möglet på toalettstolen har förökat sig med en dramatisk snabbhet, lyssna på P1 samt allt annat som gör livet skönt.

Nu skall jag ta fram lilla sushilaxen ur frysen. Jag har faktiskt börjat frysa den, innan den blir uppfläkt på en risboll, då jag hörde att det inte är risken att bli dålig som gör att det rekommenderas – utan att det är fanskapets kvarlevande parasiter som sätter sig i tarmsystemet. I mitt tarmsystem alltså. Ingen aning om det är sant, vilket det säkert är, men jag fryser den ändå. Å andra dör jag ju inte ensam den dagen jag dör. Alltid något!

På återhörande!
Joanna Parasïto