Ingenting är bra – riktigt, riktigt bra!
Det är inte ofta man kan säga så och bli varm i hjärtat.
I början på året, strax innan jag lämnade landet, lärde jag känna några ytterst trevliga och sympatiska människor. Joel, Fredrik och sen även Henrik. De håller på med ett teaterprojekt som faktiskt just idag har premiär på Masthuggsteatern. Jag vet inte hur långt de hade kommit när vi träffades, men jag fick uppfattningen att jag kanske inte skulle få möjlighet att se föreställningen.
Promenerandes på Andra Lång i onsdags stötte jag på dem alla tre och vi språkades vid en stund. Jag hade redan hunnit in på nätet och kikat, och visste ju således att jag inte missat något. Genrepet och premiären kunde jag inte gå på eftersom jag planerat att kolla på Jenny på Trädgår’n (AfterWork) och idag spelar både Obliq och Private Angus på Sticky Fingers.
Efter att under gårdagens föreläsningsfria dag pluggat meteorologi och därefter klätt mig, så lockade inte ChampangeAfterWork på Trädgår’n nämnvärt. Det var ju så länge sen jag träffade Jenny men fan, det är ju bättre att träffas när hon inte spelar. Sakta kom suget att gå på ett genrep istället och så fick det bli.
Och jag inte bara gick på genrepet, jag gick till teatern också – hemifrån via Lindholmen för att hämta upp cykeln jag fått utav Dan för att frakta den över älven till en cykelverkstad i Haga, som behöver drygt tusen spänn för att fixa upp den, vidare till Gårda för att hämta vinylskivor jag köpt på Tradera och när jag var klar där promenerade jag tillbaka mot Järntorget och landade slutligen på Masthuggstorget och det hela tog totalt två och en halv timme och var helt underbart skönt. Puh!
Det var en fantastisk föreställning om ingenting, fast ändå inte. Helt enkelt ”Föreställningen om ingenting”. Jag skrattade så tårarna rann. Fråga mig inte åt vad. Jag kan inte ta på det riktigt men situationerna, som var både tragiska, komiska, tragikomiska, logiska, ologiska och absurda, var på något sätt så…så.. skrämmande ”självklara” men ändå inte. De hade lyckats samla mycket av det där jag gillar, vilket uppenbarligen är ingenting, men i detta fallet består av omotiverade sångnummer, dialektbyten och allmänt konstiga infall och utfall. Inte ens vid de två tillfällen då Fredrik (som skrivit manus) fick inflika vilket ljus det skulle vara till aktuell scen blev det konstigt eller ett avbrott. Det kunde mycket väl ha ingått i manus. Det är ingen kabaré eller revy, absolut inte. Bara en helt (o)vanlig teaterföreställning, en underbar sådan. Kanske är det så enkelt att det alltid värmer och gör gott att det finns fler som uppenbarligen har samma sjuka humor och tankar som en själv. Även om det bara är det, så är det ett skäl så gott som något. Gå och se den för böveln! Jag tänker se den igen om jag hinner.
Tack!
Joanna