Igår var jag duktig, tyckte jag, och lade upp mitt första recept på den där Matklubben jag talte så väl om i förra inlägget. Det gillade dessvärre inte min fria syn på recept och således blev det inte godkänt. Men jag är inte den som är den – tarvas det …
Jag tror nämligen hela tiden att jag är äldre än jag faktiskt är. Det började redan när jag skulle fylla förra året, då jag glatt talade om för någon att jag blir 42. I samma stund som siffran lämnade min mun blev jag fnittrigt skamsen och sa ”Förlåt – nu …
Hemma igen. På gott och ont – faktiskt. Det är skönt att vara hemma; det var förbannat gott att vara ute. Som att välja mellan två onda ting – fast tvärtom. Eller välja förresten? Jag har inget att välja på; nu är det teori som gäller. Det som är skönt …
Jag har ju internet på egen dator och därför är det svårt att blogga om livet ombord. Upplysningsvis har jag det väldigt bra, i alla fall. Men ett måste känner jag; att få dela med mig av luciatåget som vandrade runt, och spred otrolig värme, där vi rullade fram på Biscaya. …
Rösta på Linus här.